Spiders

Lite nytt up and coming, Spiders med Where does this leave us now? En brittisk trio som jag tycker förtjänar lite uppåtpuffar.

And they're both right...

Revenge Of The Synth Episode III

Ni vet själv: antingen var man hårdrockare eller synthare. (vad skönt med svart eller vitt, inga lömska gråtoner utan man vet vad som är vad)
Mitt enda möte med hårdrock som skapade någon form av känslomässig beröring var att dansa i ring och sjunga Kiss Creatures In the Night i början på 80-talet. Men synthen däremot appellerade desto mer! Ni kommer såklart ihåg mastodonter som Depeche, men kommer ni ihåg andra på Mute-etiketten som Fad Gadget, en betydligt mörkare variant som effektivt kittlade hjärnbarken med en järnbalk. Lyssna på Back to Nature, eller den lite lättsammare Life On The Line. Man kan förstå varför tyska hårdingar föll som bowlingkäglor för detta.

När vi är inne på tyskar: DAF var ett par dylika hårdingar som inte riktigt var salongsfähiga och följaktligen underhållande. Här med Kebab Träume. Både DAF och Fad Gadget tillhörde Mutes första signeringar.
Sedan fanns de mer kommersiella Koto från Italien (här börjar italo-disco) med sin Visitors. Kul med de tidiga syntharna men ganska slätstruket.

 I samma liga spelar Hipnosis med sinVangelis-cover Pulstar.
Fransmännen nappade naturligtvis, och svarade med Trans-X som slog igenom med Living On Video.

Tuffare tag då från England: Nitzerebb med Join in the Chant.
Depeche hade ju sin svenska filial i Stockholmska Mobile Homes. Gore/Gahan ekar (lite för) tydligt i Feeling Better.
Allt detta har nu fått en renässans i dagens artistutbud med nya stjärnor som kanadensiska Austra, amerikanska Cold Cave, brittiska La Roux och Florence And The Machine. Ingen av dessa hade väl låtit så här om inte åttiotalssynthen berörde som den gjorde.

McMariachi i Bronx, Nej Tack!

Man blir lite ledsen när en Ronald McDonald-figur försöker sig på mariachi och P3 & P4 fylls av Buttericks-mariachi. Nä, ska man introduceras i Mexicos bidrag på folkmusikkartan så bör man hellre lyssna på Calexicos samarbete med Luz De Luna (månljus för er som läste tyska). Här ger de sig på en klassisk mariachi, El Cascabel. 

Mer från backspegeln

Ett riktigt Kinderegg var Junior Boys Banana Ripple. Det är lite all-in, det här att göra nio minuter-plus låtar. Gör man som Junior Boys kommer man undan lätt, låten byter skepnad halvvägs, den fantastiska rösten är lyckligtvis med hela vägen. Se där, pekfingret på ratten tappar med i takten.

Dysterkvisten John Maus pratar gärna filosofi och citerar Heidegger. Att kalla sitt album We must become the pitiless censors of ourselves är väl närmast att be om stryk. Eller nåt. Fast han påminner lite om tidiga OMD, med uppskruvade keyboards och det hele. Lyssna på Believer.

Cults

Lite muntrare då med Cults, en duo som debuterade 2010 med en stillsam liten pärla som hette Go outside, i år kom lite mörkare Abducted, lite av samma keyboards som nämndes tidigare, men som sagt med ett gladare anslag.

en liten club som befann sig i döda vinkeln

I backspegeln missar man lätt grejer. Så en snabb titt igen och där är dom!

  Two Door Cinema Club. Nordirländarna som låter som de står på en strand med solen i ryggen och det stora blå framför sig. De släppte en singel under 2011, What You Know, som är perfekt bilmusik på en regnig infartsväg till valfri stad, under orange gatljus. Lite svensk-anknytning finns. De ligger på franska Kitsuné-etiketten (det lät väl jättefranskt?) som grundades av bl a svenskan Kajsa Ståhl.

2011 i backspegeln

Det vore synd att säga att det regnade pop-pärlor under 2011. Man kan knappt ens tala om duggregn. Att vaska fram guldkorn var sannerligen inte lätt.Berg av gråsten. Ett ton talangjaktsvåp och idolfabrikskonserver. R'n'b-wailande killar och tjejer med halva Sveriges guldreserv runt halsen och armarna. Ärligt - hur många gånger har du skruvat upp volymen på radion i bilen i år? Nä, jag trodde just det. Tacka de högre makterna för en 3,5 mm plugg till telefonen.
Det fanns faktiskt några små guldkorn även detta år. Om än få.
Oasis sade godnatt och det var läge för Kasabian att sätta sig på den brittiska rock-tronen. Det finns ganska klara Oasis-kopplingar, Noel G har gästspelat på konserter vid mer än ett tillfälle, Liam äter gärna Pizzornos lasagna al forno. (Pizzorno heter Serge i förnamn - jag trodde det namnet bara förekom i Eddie Murphy-filmer)
Nåväl de släppte plattan Velociraptor och åkte ut på världsturné. Hur det låter? Tjaa, vad ska man säga - Doors korsat med Happy Mondays, nånting. Mest svänger singeln Days Are Forgotten.
Vidare har vi amerikanska (ja, jag vet, jag brukar inte gilla amerikaner)Foster The People med sin rökare Pumped Up Kicks. Lyssna på den och försök låt bli att nynna den resten av dagen! En gigant på youtube, tydligen.
Om vi snackar youtube-fenomen kan vi väl inte undgå Lana Del Rey. Tjejen som gjorde en metamorfos: likt en insekt cocoonade hon och ut flög en fjäril helt olik den larv som nyss kröp omkring. Både Video Games och Blue Jeans är av den kaliber att man gärna drar upp volymen. Damen delar musikvärlden, det är antingen eller. Kitsch eller kvalitet? Du bestämmer.
Friska fläktar från nya grupper är alltid välkomna, speciellt om de kommer från brittiska Howler. Deras lagom aviga pop sätter sig också på hjärnbarken. Lyssna på I Told You Once. Glasögonprydda sångare väcker alltid vemodskänslor.
Avdelningen supergrupper fick en ny underavdelning (übersupergruppen) i Superheavy: Dave Stewart, Mick Jagger, Josh Stone, A R Rahman och Jr Gong har teamat upp och gjort miljonärsreggae för soliga sinnen. Och singeln Miracle Worker är väl just det, låt inte Jaggers rosa kostym skrämma iväg er.