Skotska kaniner

Vi vill gärna slå (ännu ett) slag för Frightened Rabbit. Vi får inte se mycket av dem här på denna sida Atlanten, de harvar omkring på ändlösa turnéer i Amerikat. Deras bästa på länge, State Hospital, har en riktigt deprimerande video trots att sången är en hoppfull, ljus sak. Så skit i Youtube och lyssna på låten via Soundcloud.

Julgodis

Varje jul släpps ett antal nya jullåtar att komplettera Bing Crosby, Dean Martin, Sissel Kyrkjebö och alla andra som gjort jul-evergreens. Det är lite svårt att slå sig in och ännu svårare att stanna kvar jul efter jul. Och i sanningens namn måste man säga att inte riktigt alla håller Slade-klass.
Fast för ett par år sedan gjorde Hurts en jullåt som spelades rätt mycket det året, för att sedan falla i glömska. Den förtjänar faktiskt ett längre liv än granen.

Årets godis på Spotify

Här samlade vi årets favvisar på Spotify. Notera att det saknas gäng som gjort bra saker men som inte sugits upp av Spotify-dammsugaren. Än.

Julsången för rockers fyller 25 år

Nu har ni gått i köpcentrum och i mataffärer och i city(!) och blivit tvångsmatade både där och i radio med julsånger med Christer Sjögren, Carola, Band Aid, Frank Sinatra och ja, ni vet. Till slut stänger man in sig i bilen och skruvar upp volymen på Manic Street Preachers. Men i år är det tjugofem år sedan Elvis Costello slog vad med Pogues och resultatet blev Fairytale of New York.
Ingen av oss kunde väl tro att Shane McGowan skulle leva längre än Kirsty McColl. Men ibland tar historien oväntade vändningar.
NME uppmärksammar händelsen här. The Guardian också, men här.

Absolute 2012 del två

Här är alltså resten av topp tio detta nådens år 2012.
Vi har några damer och herrar från den synthetiska domänen i musikvärlden som har gjort bra grejer detta år. Först har vi amerikanska duon Chairlift som spelats flitigt i bilen i flera månader. Låten måste vara en kusin på mödernet till The Cure's Just like Heaven. Den handlar om att bli förälskad och den heter I belong in your arms.






Sen har vi en annan duo, Beach House som också gjorde en låt som spelats flitigt i min bil. Även här anar man släktskap med The Cu, framför allt i gitarrsolot på slutet som inte hade låtit så här utan att gitarristreen ifråga fick lyssna på Disintegration med modersmjölken.






I gränslandet mellan New Wave och synth (hallå åttiotal) huserar två grupper som kläckt bra produkter under året. Först Spector, vars video regisserades av en svensk, Mattias Erik Johansson (videos med Johnossi, Familjen, Vapnet m m). Bäst på albumet var Grey Shirt & Tie.





I samma klass finner vi Citizens! som fick producent-hjälp från Franz Ferdinand för att få låtarna att låta lite råa och få en att ana live-känslan. Tre-fyra låtar från plattan är riktigt, riktigt bra. Bäst är Reptile.






Sist men inte minst har Spiders. Var det inte Wonderstuff som kallade sig The Eight-legged Groove machine? Här är alltså en åttafotad groovemaskin igen. Javisst, det ekar fortfarande Smiths, men ekar det så här bra så gör det ingenting. Subtle Differences.

Absolute 2012

Så här på decembers första dag,bland snöglopp och svärande män med fälgkors, summerar vi året som snart är till ända. Klondike har funnits till er tjänst i ett år nu, förra december startade vi med en summering av 2011, är du nyfiken eller har dåligt minne klicka här , och ett addendum här.

Men i år har vi fastnat för tio låtar. Vi presenterar fem idag och fem imorgon. Det finns ingen lista 1 2 3, eller nåt sånt. Det är de tio bästa rätt och slätt.

Santigold slog till igen, med en käftsmäll till låt. Den feta basen går lika bra på en sommarstrand som i en bil genom höstregn. Disparate Youth ligger i Elitserien.

I ropet

Mumford & Sons åker på europa-turné (med en väldigt läcker turné-affisch) och är tydligen i ropet. I Stockholm hade man bokat Cirkus på Djurgården, men uppgraderar nu till Annexet, Globen. Ett riktigt nedköp, musik-mässigt. Som att spela i en konservburk.
Bättre då att åka till Köpenhamn, där man uppgraderat från Stora Vega (not very nice) till Falkoner teatret (very nice).

Skillnaden mellan pottebleck och guld

Foals har rört sig från universitetsfunken till arena-popen och gör nu ett återbesök i funken. Tidigare har vi pratat om Peace, som gjorde smäktande låtar men som nu låter som en Dressman-version av Foals. Jämför själva. Och då har jag ändå valt den bättre live-versionen av Peace-låten. Döm själva.

Nu är det folk för hela slanten

Man kunde ju ana att Mumford & Sons skulle skapa en ny folk-hysteri (Jake Bugg et al). Så om ni snöat in på herrar Mumford, så tror jag att ni gillar dessa unga herrar som fortfarande inte behövt stifta bekantskap med en rakhyvel. Här har ni Villagers med Nothing Arrived.

taggtrådsgitarrer

En duo från Guildford överdoserade rätt kraftigt på My Bloody Valentine, Lush, House Of Love och The Jesus & Mary Chain. De gjorde en demo sommaren 2011 och nu, ett år senare började det hända grejer. Det blev en kvintett och de kallade sig Carousels.De släpper EP:n POP, som varje trogen vän av taggtrådsinlindade melodier bör köpa. Vrid upp och lyssna:

Kvällstidningstv

Drakarna i Sverige hittade inte på web-tv själva precis. Det var allt några utländska drakar som var först. Så här i eftersvallet så lanserar nu Tabloiden inkarnerad (The Sun) This Feeling TV med skotske journalisten (nåja) Gordon Smart som programledare. Inget revolutionerande precis. I avsnittet här spelar The Vaccines och Gordon tjôtar med Suggs från Madness. Frankie & The Heartstrings lär sig av Suggs lite rockstjärnemanér som att langa tv-apparater genom fönster. Så det känns lite Gert Fylking-nivå. Döm själva:

Nitton år i Nottingham

Finns det någon rimlig anledning att tvivla på sin egen förmåga att snickra ihop bra låtar om förutsättningarna ser ut så här:
Du är nitton år, lever i Nottingham, du har nyss släppt ett album och du kan räkna in Stone Roses, Noel Gallagher och Damon Albarn bland dina beundrare. Känn på den!

Så har en ung man kallad Jake Bugg det. Han gör låtar som  i sin stamtavla bär gener från Dylan, Donovan, Kinks, Oasis, Arctic Monkeys, som alla (utom den förstnämnde) är klassiska britter med gitarr i hand. Det här kan ju sluta var som helst. Lyssna på Lightning Bolt och Taste It.

Kom ihåg var ni hörde det först

Ingen falsk blygsamhet här inte. Ska ni hitta guldkorn så är det ta mig fan här och ingen annanstans i riket! Just nu översköljs Radio 1 i England med Manchesters Swiss Lips, som trogna guldgrävare här redan avnjutit med indian och allt. Vi kör en repris, för låten är catchy och videon far out. 

Vi är fortfarande för pryda för att tala om vad Swiss Lips betyder, men ni kan ju gissa...

Vägg av ljud

Brittiska Cheatahs har släppt en EP med grunge- britrock-referenser. Det låter lite kissnödigt ibland, men den här låten, som pluggas hårt på brittisk radio, är en sjungande volley i krysset:

Havets hjältar

Bristol har en historia av bra band, men sista tiden har det varit tyst. Är det dags igen? Seasfire (var det så genomtänkt namnval?) spelas flitigt på Radio 1 i England, Guardian beskrev dem som Coldplay-dub step. Kanske man inte helt håller med om, men det låter rätt drömskt. Döm själva.

Llod Cole minus Bildung

Det tyskarna med emfas kallar Bildung, det vi svenskar lite vagt kallar allmänbildning, det saknas rätt kraftigt i Girls sångare/låtskrivare Christopher Owens uppväxt. Ändå lyckas han göra en rätt slick sak som detta, det första han gör ex-Girls, som inte finns mer. Det ekar väldigt mycket Lloyd Cole, men är vattenpuss-djup jämfört med Lloyds plaskdammsdjupa kåserier.
Döm själva:

Feta pengar blir fet musik

Jättehypade The Weeknd har signat med The Man, och kanske är det hans pengar som lyser igenom produktionen i Enemy, nya singeln. men att citera The Smiths...nåja, doppa inte näsan så djupt i nörf aksiport, bröder.

Vitamininjektion

Plötsligt var hösten här och det blåser jävligt kallt. Man kan behöva lite ny energi, och då funkar anemiska  britter inte så bra. Nä, fläska på med amerikaner, för kan några fläska på så är det US of A.
The National köttar på här med sin Bloodbuzz Ohio. Håll värmen.

King Gong

Nu är vi inte överdrivet förtjusta i musikaler över huvudtaget. När folk på scen brister ut i omotiverad sång stup i kvarten och samtidigt är über-koreograferade, då går vi till baren istället. Där brister folk också ut i spontan sång men är mer spontana i kroppsspråket.

Nåväl, nu görs musikal på King Kong, den som kläckte den idén måtte ha varit i en bar för länge eller tagit för mycket Stesolid. Han/hon måtte ha fortsatt i baren/medicineringen när han/hon kläckte idén vem som ska skriva musiken.
Elbow, Massive Attack, Avalanches finns med i hjärntrusten som ska vaska fram låtar med 30-tals-touch. Premiär i Melbourne i juni 2013. Take a second of me.

Frankie har fått en Butler

Popens hopp från Sunderland, Frankie & The Heartstrings, har varit i studion med Bernard Butler (!). Det låter ju som en osannolik kombination. Lite som att blanda curry med, eh, ketchup eller nåt. Inte det första som poppar upp i skallen. Här kommer en första dos av detta samarbete.

CANADIA

Scandinavians come from Scandinavia. Croatians come from Croatia. Lithuanians come from Lithuania. Belgravians come from--- well, Belgravia. So Canadians must come from Canadia. Och en av de trevligaste kanadensiska bekantskaperna på länge är Half Moon Run, som släppt bland de mest imponerande debut-album någonsin. De låter som Crosby, Stills, Nash & Young eller Band of Horses i sina finaste stunder.

Odell-ay

Det surras om en ung herre vid namn Tom Odell. Namnet kan kanske antyda att han är son till politikerhöjdare, men verkligheten är ju så mycket mer spännande!
Han har blivit signad av Lilly Allens (fast nu heter hon Cooper, det blir ju så med tjejer ibland) bolag, och senaste EP:n titelmelodi ekade ut över Burberrys visning häromsistens. Och det låter onekligen bra. Blunda och låtsas att ni sitter i en Burberry-affär. Eller nåt. Och grabben är tju-ett.

Tycker ni det var för intetsägande, men ni är ändå rätt fascinerade av det lätt introverta, ta en titt på hur shoegazing-scenen i Birmingham mår för tillfället. Swim Deep.

Spindlar ånyo

Spiders (Rotherham) har ny singel på gång. Jag måste säga att de är konsekventa, de har ett helt eget sound, så här efter tre-fyra singlar så krävs det inte många takter för att känna igen dem.
This Could Be The Last Time, inte att förväxla med Stones låt.

Stor scen behövs här

Så har Arcade Fire provsläppt lite nytt. En långsam, böljande sak kallad Crucified Again. Här en rätt kackig inspelning, men låten lyser rätt igenom mobilinspelningen.

Snälla gitarrer

Ibland tar det lite tid att gräva fram guldklimparna, som sagt.  I två år har Childhood från Nottingham/London gömt denna delikatess för de flesta av oss. Det verkar helt galet att ett alldeles nykläckt band klämmer fram den här låten redan i början av sin karriär. De turnerar just nu med milt sagt hypade Palma Violets (läs mer om dem här). I november så turnerar de med 2:54 som vi skrivit om tidigare.

Men här har ni, från 2010, Blue Velvet.

Ärkeängeln Gabriel

Det pratas om en herre vid namn Gabriel Bruce. Det namnet ska ni nog lägga på minnet. One part Leonard Cohen, a little bit of Nick Cave and some Johnny Cash doing Hurt enligt thefader.com.
Det är (nästan) alltid uppiggande med folk som tror stordåd om sig själva. Ta vårt eget exempel, Magnus Carlsson i Weeping Willows. Han fläskade på direkt med Elvis-covers och stråkar och det hele. Det blev inte alltid helt rätt, men de gånger det stämde var det lysande.
Nåväl, denne ärkeängel får ni alltså ta er en titt/eller lyssning på. han figurerade tidigare i ett band som hette Loverman, men är nu helt på en solo-surf.
Här har ni Perfect Weather. Passar väl bra dessa dagar.

Skotska kyrkor

Churches. Med fördel uttalat med skotsk accent. De är unga och kan sin Hurts-katalog. Och det blir liksom extra klämmigt när sången, likt glasvegas, ekar av skotska diftonger och tjocka r.
De debuterade med Lies.

Alldeles nyss kom The Mother We Share. Helt i samma linje. And yes, we like!

Ut och stjäla hästar

Allt är inte nytt under solen, Band of Horses har varit med i svängen ett tag. Men nya albumet är inte helt fel. Speciellt öppningslåten Knock Knock i live-version är mäktig.

Janssons Frestelse

KOM INTE OCH SNACKA OM NÅGRA TVILLINGAR KILBEY OCH DERAS REKLAMFILM. DE HAR EN PAPPA OCH DET ÄR INTE VILKEN PAPPA SOM HELST. DE HAR EN MAMMA FRÅN  STOCKHOLMSGRUPPEN PINK CHAMPAGNE. DET HJÄLPER INTE. DET ÄR KASS.

SÅ, ISTÄLLET FÖR ATT SOMNA FRAMFÖR EN REKLAMFILM SKA DU HÄNFÖRAS AV PAPPAS GREJER. Här har du The Unguarded moment och Under The Milky Way

Indie-flation

För ungdomar med begränsad budget blir det en knivig månad. The Vaccines och Two Door Cinema Club släpper album samtidigt. Ska man jämföra dessa två (man ska aldrig jämföra) så verkar ju Two Door Cinema Club ha fått en extra jet-pack i racet mot världsherravälde. Jag menar, Alex trimble sjunger på OS-invigningen.Se intervju på Gigwise här. Var var The Vaccines då?
Sista, och bästa festivalen för sommaren, var Bestival på Isle of Wight. Föredömligt med live webcast. Hallå WOW, Roskilde och ni andra? Way Out West kan fortfarande dra åt skogen med sina klubbar, hur många går in i ett provrum? I wish you luck with a capital F. (Costello)
Gött startfält och håll koll på deras tv i efterhand...

Det är med sorg jag konstaterar att det inte längre är svalor som slår utanför fönstret i skymningen. Det är fladdermöss. Sommaren är slut.

Gitarr-grupper är på väg ut

Japp, så sade man till beatles när de ville ha skivkontrakt. Sen gick det som det gick. Nu är det en massa electronica och dj:ande och house maffia och Gud vet allt. Men det är också t ex Palma Violets som stökar och bökar och får till en debutsingel som sitter som ett tuggummi med taggtråd i.

pop goes the world

Förra året kom australiensiska Twerps ut med ett album som lovade gott. Det var gitarr-pop i Churchs och Go-Betweens anda.Då kunde man bl a höra detta:


Nu kommer en uppföljare, en singel där du kan höra t'exempel den här:

Manchester- so much to answer for

I den aldrig sinande floden av popband av betydelse som slingrar från Manchester hittar vi Egyptian Hip Hop, som först lät höra tala om sig för ett par tre år sedan med låten Rad Pitt. De är varken egyptier eller rappar, så namnet måste de ha hittat en blöt natt på stan. Man kan beskriva musiken som lite funkig, sneglande åt 80-talet, och den styr konsekvent bort från radio-fåran.
Här kommer en ny låt, med en lika kryptisk titel.

Fragglarna är tillbaka

Mumford & Sons har turnerat flitigt i två år och nu börjar det dra ihop sig till en uppföljare till den bejublade Sigh No More. Nya plattan heter Babel och kommer i mitten av september. en liten förrätt kommer här. I Will Wait.En månad ungefär, alltså. Waitandet.

Brillor

Nu kommer Spector ut med sitt debutalbum, Enjoy It While It Lasts. I förpackning som påminner om Roxy Musics gamla omslag finner vi de tidigare singlarna Never Fade Away, Chevy Thunder, Grey Shirt & Tie och en låt som egentligen inte är en singel, men den är grym: What You Wanted. De kommer inte att förändra din värld, men de är rätt charmiga, låtarna. Sångaren verkar vara en stropp, men det kan han väl få vara. Intervju i Gigwise finner du här. Albumet hittar du på Spotify.

Fool's (Olympic) Gold

Jepp. Sedan Storbritannien (landet, inte bandet) överträffat sig självt och tagit medaljer i drivor, så dök Stone Roses upp på ett litet Adidas Underground-gig, för att supporta den massiva brittiska vågen på OS. Bland publiken sågs guldmedaljörer som Ennis och Wiggins. Den senare med polisonger som snart riskerar att störa hans cykelkarriär, de kommer att växa in i hjulet. Paul Weller (Wiggins idol) festade om med sin trånande lärjunge, så nu är väl Wiggins slut - vad kan toppa OS-guld och partajande med Weller?
Apropå supporta Storbritanniens OS-satsning, kolla här när de satte ett fotobås i en galleria nära OS-området där britter kunde fota sig för att supporta OS-satsningen. Då dyker David "Speedboat" Beckham upp och vill vara med. Spana in reaktionerna när britterna möter Gud.

Guds Fred

Håkan Hellström har ju sina stunder. Speciellt de lite långsammare numren har en direkthet och en nerv som är ganska ovanlig. Nu gör brittiska Peace en Hellström. Och då faller England platt.
David Platt.

Two Door Cinema Club sover ensamma efter olympiaden

Alex Trimble sjöng Underworlds Caliban's Dream när den olympiska elden tändes. Det känns antagligen rätt fint att ha varit med om den genialiska öppningsceremonin, Danny Boyle och Underworld gjorde helt rätt som spann på musiken som nav i det gigantiska kaleidoskopet. När OS går i popens hemland så vore allt annat ett flagrant regelbrott.
Nåväl, Trimbles egen klubb, som vi tidigare uppmärksammat (se här), har kommit ut med nytt material, nya albumet Beacon och förrätten Sleep Alone.
Och jag undrar om BPI har någon hemlig pipeline genom jordklotet, för även Two Door Cinema club ska spela i The Land Down Under. Fira nyår med Alex på andra sidan jorden. And why not?

Dead Can Dance (light)

Anna von Hausswolffs orglar når nya höjder på nya plattan Ceremony (egentligen är det bara New Order som får kalla en låt eller platta för Ceremony). Här är en liten smakbit. Kanske har ni hört den i en radio nånstans. Den låter lite som om Dead Can Dance hade lånat in Glasvegas trummis. nuff said.

Libertines var otroligt bra den relativt korta period de fungerade som band, egentligen bara tiden kring den första plattan. Pete Doherty blev sedan en ganska tragisk följetong med droger, inställda spelningar och lite av varje. Men då och då lyckas han klämma ur sig en och annan pärla. Som här med babyshambles, singeln Albion.

Underworld Cool As F**k

Underworld ville ha bra platser, så de kom en vecka innan ceremonin.

Blir man ombedd att göra musiken till öppningsceremonin till de olympiska spelen så blir antagligen rätt kallsvettig först, men sen så släpper man loss. Åtminstone om man heter Underworld och spelen går i London 2012, med en guldgruva att ösa ur. Så det vi fick höra medan får bräkte och skorstenar reste sig mot himlen och Mary Poppins-kloner damp ner från skyn och gud vet allt, ja, det var en skön blandning av Underworld själva såklart, Chemical Brothers, Arctic Monkeys, Emeli Sandé,  Fuck Buttons, Blanck Mass, A R Rahman, Bowie, U2, Mike Oldfield och Dizzee Rascal. Dizzee var den som hade mest hemmaplan av allihop, uppväxt ett spjutkast från stadion.

Espresso utan socker

Från Göteborg kommer ett gäng ungdomar som kallar sig Storbritannien. tänk er Veronica Maggio som en espresso med en rågad tesked socker. Storbritannien är ohne socker. Punkt.Röda Marlboro. Här med låten Domino.

Riff och Ruff

Ni som fortfarande saknar Libertines och Supergrass och dylikt: här kommer Fractures från London med lite återanvända riff och Britpop-attityd. Här har ni deras debut Ride:

Din bästa vägkyrka

Efter att varit tysta sedan oktober förra året, plockar Chapel Club upp instrumenten igen. Men denna gång får gitarrerna vila och upp plockas keyboards och dans-skor! Det är fortfarande mörkt och dovt, men nu blixtrar stroboskop i mörkret. Kanske blir fans besvikna, men det är kul att de bryter ny mark! Lyssna på smakprov på kommande plattan Good Together på deras hemsida.

Nörd-alört

För er som vill stajla i baren eller på festival-tältplatsen eller var fan ni vill, så finns det en site som låter nya (well...) band spela in låtar live och publicera dessa på siten. Funkar lite som Spotify, du gör spellistor och pysslar och har dig.
Det är gratis att vara medlem och streama därifrån. Vill man gå ett steg till och ladda ner det hela tiden växande biblioteket så kostar det modesta 2$.
 Ganska kul, men som sagt, det är överkurs och nördvarning. Men just den balansen mellan cool och nörd, den är intressant. Någon borde göra en sociologisk avhandling på området. Siten heter Daytrotter.

Nytt från XX och Killers

The XX har varit ganska tysta (skivmässigt) i ett par år. Nu kommer nytt i form av Angels. Helt album kommer i september. Det låter som...ja, The XX. Låten skulle ledigt kunna platsa på den förra plattan även om de själva hävdar att de utvecklats.



Sedan har det varit lika tyst kring Killers sedan ungefär ett par år. Nu kommer ny singel som låter som...ja, The Killers. Den lär spelas flitigare på radion än The XX, och det vinner den på, för den växer. Snart kanske jag tycker om den.

Bruce, Bruce, Bruce and Bruce

Australien har inte gjort några stora avtryck i pophistorien; löjligt fascinerade av ABBA, Midnight Oil och annat på minuskontot. På pluskontot hittar vi halva The Church och the Triffids.

Sedan har det varit rätt tyst.

Nu kommer ett gäng band i en ketchup-effekt. För ett par år sedan kom Tame Impala. De lät som John Lennon skulle gått med i Spiritualized eller Charlatans. De släpper nytt nu, och låter i stort sett likadant. Råkar du vara i Australien i januari så kan du alltid uppleva Big Day Out, en turné med fem stopp: Sydney, Gold Coast (Surfers Paradise cirka), Adelaide, Melbourne och Perth. Det känns märkligt att de annonserar för sommaren 2013 och festivalen är i januari. Det är kanske dit den svenska sommaren flyttat... I år spelar band som Vampire Weekend, Animal Collective, Sleigh Bells, Foals, Alabama Shakes, Yeah Yeah Yeahs, Jagwar Ma.

Kan ni inte vänta så länge så kan ni ju ta er dit i september för att se Parklife 2012. Med band som  Chairlift, Citizens !, Labrinth, Charli XCX, Passion Pit och Tame Impala. Det här låter ju som Australiens turistbyrå, här är i alla fall Tame Impala:


Sedan har vi franska Melody's Echo Chamber. Med lite hjälp av en herre från ovan nämnda Impalas så har hon släppt ifrån sig "Crystallized". Frankrike har ju inte heller så där jättemycket på pluskontot i pophistorien. Men två minus blir här ett plus. Det låter ganska mycket Beach House.

Diskjockey ahoy

Foals är lite arty och pretto av sig, först var det väldigt funkigt av sig, sen var det mer mörkt och dovt. Nu kör de ut dj-grejer som de kallar tapes. För alla som är 38 år och uppåt så är blandband en företeelse förknippad med kärlek och omtanke. Man spelade in sina favoriter på en 90-min band, A och B-sida. Det var betydligt mycket mer pill(och därmed mer omtanke) än att slänga ut en spotifylista. Sedan gav man bandet till någon man tyckte om. I ett exemplar. Ett.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Foals blandband. De tycks ha pillat lite. Eklektiskt, kan man väl säga...



Annars tycker jag att ni kan kolla in Foals starkaste stund, Spanish Sahara. Den är en riktigt sugande suggestiv sak som är både mörk och befriande på samma gång.

En brittisk affär

De gamla pop-farbröderna i Blur har kommit ut med nytt material och en ackompanjerande video. Gammal är kanske inte alltid äldst, men nog står de sig ganska bra mot det ganska klena motståndet nuförtiden. Låten är en ödslig och vemodig ballad, och bara det att kalla låten balladen"Under The Westway". Det är klart att amerikaner o dyl inte fattar ett dugg.

Allsång på Skansen

På twitter kunde man läsa:
Stone Roses-gig = A Lot Of Grown Men Crying.
För oss som inte var där,men var där 1990, vi får nöja oss med 
Manchester Evening News

Clint Boon från Inspiral Carpets funderade på att stoppa sina gympaskor i en tidskapsel, gegga och allt, med texten "skor jag hade på Heaton Park 29/6 2012". Något för Antikrundan 2112.

Upptäck nytt på festival i sommar!

Ja, jag vet att ni inte betalar dyra pengar för biljett och går och ser nån herr Flinck from the Gestapo. Men när ni betalat överpris för bärs och mat och lidit på bajamajan, så ta en sväng extra och upptäck något nytt. Festivalerna är en bra plattform och de flesta nya band ger järnet för att nå ut. Här kommer ett axplock:
Way Out West är luriga, de har en hel del intressant, hypade New York-bandet Friends, skotska Django Django, grymt hårda Factory Floor, Best Coast, danska hårdingarna Iceage, Alt-J (de med Breezeblocks), St Vincent och franska nörden Madeon. Problemet är bara att ALLA utom Best Coast och St Vincent spelar på klubbar, vilket i praktiken betyder att man missar det om man inte har något att börja köa på förmiddagen. Way Out West får skärpa sig, det är på gränsen till att ljuga att skylta med alla dessa när alla spelar på klubbar.
Vill ni verkligen se Django Django så res hellre till Danmark och gå på Roskilde. Här får (nästan) alla plats och kan se: Santigold,bandet som motsvarar hypen: Alabama Shakes, Spector och Friendly Fires och ovan nämnda Django Django. CPH-GBG 6-2. Sorry, Göteborg, ni får ta och kamma er.
Gamla goa Emmaboda ståtar med Citizens, bob hund och som vanligt en radda band man inte visste fanns.

Husspindlar

På bussar, på stan, i tunnelbanan, på cyklar, i joggingspåret är den. Ungdomen. Med sina lurar i alla storlekar och former. Och det är inte gitarr-musik den lyssnar på. Borta är alla förstärkare, effektpedaler och sladdar. Det ska vara dansmusik för hela slanten. Avicii, Swedish House Mafia, Pitbull, listan kan göras hur lång som helst.

De lite gammaldags popbanden för en tynande tillvaro utanför stroboskopljuset. Några väljer att kombinera rocken/popen med dansmusik – Kasabian och Kent, medan andra troget kramar sina gitarrer.

Ett band som kramar sina gitarrer är engelska Spiders. För något år sedan lade de upp sin första singel Where does this leave us now på Youtube. Punkt. Inget skivbolag, ingen hemsida, ingen Facebook. Ändå klockade de i april-maj i år strax under 60 000 visningar. Inte illa för killar som kramar gitarrer.

Jag språkade med de tre herrarna(Rob Tingle (sång och gitarr), Adam Tingle (trummor) och Nick Monk(bas)) från Rotherham utanför Sheffield för att få veta mer.

Dimman som omgav er i början, ingen hemsida, sökningar på nätet gav inget resultat, var den dimman medvetet utlagd eller bara blev det så? Den skapade en del mystik kring er.

Rob: Från början lade vi ut Where Does This Leave Us Now som ett experiment. Vi ville vara självständiga, och så lade vi ut den på youtube för att prova youtubes tittare. Och efter två-tre månader och 50 000 visningar visste vi vad ville.

Så vi tog sex månader på oss att planera och att sätta ihop en marknadsföringskampanj, vi pratade med diverse PR-byråer och så vidare. Så nu, sex månader senare är vi redo att lämna dimman som du kallade den. Fast vi vill nog behålla en del av mystiken runt oss. Alldeles för många band kastar bort sitt namn och ger bort material gratis och behandlar sig själva som om de vore värdelösa. Vilket blir en självuppfyllande profetia för publiken behandlar dem på samma sätt.

Adam: Vi vet att vi inte är en popgrupp och vi vill inte följa i samma spår som alla andra. Vi är Spiders och vi gör det på vårt sätt. Det kommer att komma fler videos, mer promotion, men se det som en långsam uppbyggnad. Vad tiden lider kommer du att se mer och mer, och förhoppningsvis kommer detta att få dig och andra att vilja ha mer.

Alla verkar nämna The Smiths i samma andetag som Spiders. Jag håller med till viss del, men det måste ha funnits andra idolbilder på väggarna i tonårsrummet?

Nick: Vi gör ingen hemlighet av att vi alla älskar The Smiths – de är en stor inspirationskälla för oss. Men det finns fler band som vi gillar, som t ex Kings Of Leon.

Rob: Mitt låtskrivande är inspirerat av The Smiths, The Cure, The Jam och lite grand av Libertines och The Cribs. Vi vill väl låta lite grann som alla de band som fick oss att plocka upp gitarren från första början. Vissa riff är ganska Smiths-iga medan andra är helt annorlunda. Det var Alex Turners (Arctic Monkeys) pappa som lärde oss musik.

Det finns faktiskt lite amerikansk pop-punk, som Blink 182, där också. Det är som en smältdegel av alla band vi gillar, inget band tar överhanden helt. Vi har turen här i England att ha en räcka bra gitarr-band från Beatles till Arctic Monkeys och vi hoppas att det hörs i vår musik.

Finns det planer på ett album? Vem skulle producera ett sådant?

Adam: Just nu skulle jag inte säga att det fanns det, det känns inte som vårt huvudfokus ligger där. Vi vill inte kasta allt på väggen och hoppas att något fastnar. Vi har råd att vara genomtänkta. Vårt fokus just nu är att bredda vår skara fans och de tre singlarna vi släppt: Where Does This Leave Us Now, Ambitions och Subtle Differences.

Vi skulle gärna göra ett album och då skulle det bli svårt att inte ha med producent  Alan Smyth, som producerade våra singlar. Han har jobbat med Pulp, Arctic Monkeys, Heaven 17 och Richard Hawley. Ja, han var jobbat med alla från Sheffield som blivit något. Men skulle man få välja…tjaa, Bernard Butler, Mick Jones, Stephen Street, ja, det finns många man skulle vilja arbeta med.

Några andra band som ni gillar att se och höra?

Nick: Vi såg just Blink 182 på deras återföreningsturné. De var helt jävla otroliga! Annars är det vanliga band som Arctic Monkeys. Fast vi tycker nog att musikscenen just nu har stagnerat. Bortsett från några amerikanska band som Howler och The Drums finns det nästan bara syre-tjuvar som Lady Gaga. Jag vill ha lite ny musik att lyssna på! Jag antar att vi får göra det själv…

Kan vi förvänta oss Spiders på festivaltåget nästa sommar?

Adam: Just nu får vi många erbjudanden, så även om vi verkar ha missat festivaltåget denna sommaren så verkar det ganska troligt till nästa sommar!  Förhoppningsvis så kan vi nog komma med fler grejer och kan plugga Spiders på fler ställen, så dyker det nog upp fler erbjudanden.

Den enda festival vi har inbokad i sommar är Tramlines i Sheffield som är en trevlig festival som är över hela staden i tre dagar, det brukar var helt galet.

Summertime (from Hell)

3D från Massive Attack har samarbetat med Scarlett Johansson i en klustrofobisk version av Gershwins Summertime. Låten figurerar på soundtracket till den mexikanska filmen Dias de Gracia. Lyssna här. Ibland hittar man små pärlor bland låtlistorna på de mest udda filmer. Minns Vampire Weekends Jonathan Low från en av Twilight-filmerna. Den kan du lyssna på här.

Nytt från imse vimse Spiders

Ja, ni kommer väl ihåg den ruffliga Where Does This Leave Us Now? Nu har Spiders släppt en ny singel, Subtle Differences. En lugn sak, perfekt i bilen, så ladda ner och spela - högt! Kan ingen vettig människa få hit dem till Skandinavien?

15 år med OK Computer

När Radiohead slog igenom big time med The Bends så väntade världen på en uppföljare i samma stil. De fick något helt annat. Till hjälporganisationen Warchild spelades Lucky in på bara fem timmar. Brian Eno sade att "it was the most beautiful song I've heard in a long, long time". Sedan kom OK Computer. I juni för 15 år sedan landade detta rymdskepp från en fjärran galax hos oss. Ett album där varje låt faktiskt är ett kugghjul i ett större maskineri, så bilden av albumet är större än summan av låtarna. Videon till No Surprises fångar känslan ganska bra.

Att rockstjärnor önskar sprit och droger på ridern är väl inget nytt direkt. Däremot önskar somliga andra saker, mer eller mindre knäppa. Kolla här:
Prince vill ha en doktor med en vitamin B12-spruta i logen.
Beastie Boys ville under sin storhetstid ha regnbågsfärgade kondomer. Regnbågsfärgade?!

Mogwai kräver ett inramat porträtt av prinsessan Leia. Det ni.
Nine Inch Nails behövde två förpackningar majsstärkelse efter spelningen för att Trent skulle få av sig läderbrallorna. Undrar om det gick lika bra med potatismjöl?

Jag trodde de tre danserskorna i MIAs show ingick, men tydligen är de tre, klädda i heltäckande burka, ett krav på ridern. De ska kunna "groove to the music". Hon vill också ha en flaska absinth.

The Stooges vill ha sällskap av sju dvärgar. Fast storleken är inte så viktig, däremot attityden.
Möt mig i din djungel - Paul McCartney vill ha 19 stycken tvåmeters plantor och fyra stycken 1,20 m höga dito.
Barbara Streisand skulle ha rosenblad strödda i toaletten i logen. Jag vet inte om hon också krävde påfyllning efter att hon varit där.

Citizen ur-poppiga

Citizens har vi skrivit om tidigare, se här. Nu släpper de sitt album Here We Are, med singlarna True Romance och Reptile som tyngsta pjäser. Men även andra låtar som Caroline och (I'm In Love With Your) Girlfriend står bra på egen hand. Det är dansant och poppigt och tydligen ska de vara riktigt bra live. Tyvärr bevistar de inte våra breddgrader alls så ni får ta er till civilisationen söderut (läs Tyskland, Storbritannien, Frankrike). Här får ni trösta er med Caroline.

Landstinget

Det är för få grupper som sjunger om Landstinget. Inte ens Kent. Vad är det som händer? Är det bara hjärndöda Avicii-kloner stirrande ner i sina Iphone 4S?
 Nej, ge mig Maximo Park som spelar och sjunger i hundrafemtio knyck om The National Health. Här staplas slagorden, så upp på barrikaderna!

I Afton Danz

Släng in en rockande (fniss) indian i pälsrock, ställ honom rockandes framför klassiska Manchester-landmärken som Salford Lads Club (för er som inte visste det så var det här The Smiths fotades till omslaget av The Queen Is Dead). Släng på ganska schyssta beats i samma skola som MGMT och Friendly Fires och voila, här har du en sommarplåga för 2012.
Swiss Lips som kommer från Manchester, men det förstod ni ju redan, har redan gjort några saftiga burgare som U Got The Power, och Grow. Nu släpper de en geting som fatiskt förtjänar att få surra hela sommaren, eller?



och ni får själva ta reda på vad swiss lips betyder, jag är för pryd...

Guldkorn i London

Vid Piccadilly Circus (visste ni att piccadill är den där dragspelskravatten man ser på porträtt från 15- och 1600talet. Kring Piccadilly hade flera såna sina små boutiquer, Paul's Boutique) ligger snoffsiga affärer, Intill Fortnum & Mason's flaggskepp ligger Piccadilly Arcade med lika snoffsiga små etablisemang. Men i den arkaden ligger också Snap galleries som fram till den 16 juni 2012 visar klassiska rock-foton av Gered Mankowitz. Karln har fotat rockfolk sedan 1963. Bland de äldre ses Stones, Hendrix, Marianne Faithfull, Cat Stevens m fl. Bland de nyare syns Ride, The Jam, Oasis, ja listan kan göras lång. Notera även det grymma Fender-bordet i källaren...
Allt går att köpa, dock inte Fender-bordet.

Sankta Lucia, på en sommaräng

Ibland blir resultatet inte som man tänkt sig. När högt begåvade unga får en äckligt fin utbildning inom kör-sång och får lära sig allt om Bach etc, turnera över hela världen med sin kör och sedan släpps fri, vad händer? Jo, adepten sätter sig i Brooklyn och snöar in på synthpop. Det var ju inte riktigt så vi tänkt oss. Det begåvade barnet ifråga är inget barn längre, han heter Jean-Philip Gobler och är från Sydafrika. Men nu gör han alltså musik i Brooklyn. Fair enough. Här har ni debutEPn. Bäst är Before The Dive. Utgiven på Columbia i samarbete med bloggen/skivetiketten Neon Gold. Och fråga mig inte var han fått sankta Lucia ifrån.

Ingen hatt i sommar?!

Det råder tydligen osäkerhet om det blir en beppe-hatt bakom trummorna i sommar i årtiondets come-back. Enligt trummisen i Dodgy så repar bandet med en annan trummis p g a sjukdom hos mannen som kan bära en Hatt. Det vore en rätt rejäl försämring - ni minns hur det gick när han la av sist?

Ett hus på stranden

Duon från Baltimore, Beach House , kommer i dagarna ut med sin fjärde skiva. Första singel från den är en klassisk Beach House-låt, Myth. Den är en långsam, drömsk och sugande sak i gränslandet mellan melankoli och försiktig vårglädje.

Morecambe, Lancashire

Ja, har ni varit i Morecambe nån gång? Inte jag heller - men det kommer en hyfsat ny (bildades 2009) poporkester därifrån som släpper sin debutplatta nu i veckan: The Heartbreaks.Plattan är delvis producerad av Edwyn Collins (från gamla Orange Juice) , och resten producerat av Hurts producenter Ivemy & Cross. Hur det låter? Tja, det låter sextiotals-arrangemang, bra med energi, sångaren låter snarlik lloyd cole, där slutar likheterna. Singeln Delay, Delay är här:

Bestival?

Sommaren närmar sig, nu även IRL. Därmed också festival-sommaren. Tittar man lite nyktert på laguppställningen så ser ju faktiskt Hultsfred ut som Real Madrid med artister som Gorillaz, Kasabian, Marina & the Diamonds, Bombay Bicycle Club, Spector, The Vaccines, Frank Turner, Noah & The Whale och Noel Gallagher & The Highflying Birds.
Roskilde imponerar också med artister som Spector, Django Django, Santigold, Friendly Fires, The Vaccines och Jack White.
Way Out West som tidigare haft näsa för det hippa, up-and-coming, flaggar i år för Frank Ocean, Bon Iver (igen), St Vincent, Django Django och Factory Floor. 
Sen avgörs ju alltid matchen ute på plan, och då kan även lag som Real åka ut i semifinal. Way Out West har ju den trevliga egenskapen att det är ett stenkast från stan och inte på en åker eller i en skog full med mygg. Fast jag måste säga att Hultsfreds startfält är imponerande. Och då har jag inte ens nämnt Stone Roses...

Potify playlist (visst blev det oavsiktligt roligt)

Det har efterfrågats en Klondike playlist på Spotify. Härmed hörsammas detta:
Klondike.

Fashion Crisis Hits London

Ibland gör Klondike små exkursioner i närliggande fenomen, såsom kläder. Amerikanska klädjätten Abercrombie & Fitch tänker finkänsligt nog lägga en barnklädesaffär på Savile Row i London. Jamen, ni hör ju själva. Vi kan riktigt se det framför oss: en klädsamt solbränd amerikan med Stomatol-leende som missuppfattat Obamas slogan Yes We Can.

Nåväl, britter är ju britter, så protesterna har ju varit klyftiga och stiliga. Bara slagordet här ovan är ett exempel. Vad vore band och artister som Bryan Ferry, Madness, Hurts, Spector, Beatles, ja t o m Pete Doherty utan sina kostymer?

vältrimmade muschar!

animerad rock

I världens mest framgångsrika tecknade tv-serie, The Simpsons, dyker med ojämna mellanrum rockband upp som sig själva. NME har en guide till de bästa. kolla här. Några av de är rätt halvljumma, men andra är inspirerade. Som hela serien i stort alltså.

Jag fattar ingenting

Vampire Weekend som är hur bra som helst,med båda fötterna i Paul Simons Graceland-era. Nu går Chris Baio från nämnda grupp och gör en EP under sitt DJ-alias, fantasifullt kallat Baio. Jag fattar ingenting. När då gitarr-tjejen i Ash går vidare på ett intressant sätt, så dekar den här grabben ner sig i någon slags DJ-nörderi. Greco-Roman. Shadd App. Men, men, kanske hör ni något jag inte hör. Jag har en hörselnedsättning, vet ni...

Look back in Awe

Popmusik är en drink där det gäller att balansera delarna blicka bakåt och blicka framåt. Pump Up The Volume kommer alla ihåg som en banbrytande låt, en av de första där sampling (i större skala) förekom i radiomusik. Bandet som "spelade" eller ska man kalla det skapade låten kallade sig M/A/R/R/S, och de flesta har inte skänkt en tanke åt vilka tjommar det där var. Nåväl: Från kultförklarade bolaget 4AD (hem till bl a Pixies, Dead Can Dance, Cocteau Twins, Red House Painters, ja listan kan göras hur lång som helst), härifrån kom grupperna Colourbox och A R Kane och tillsammans gjorde de denna superhit. Var och en för sig gjorde de inget större väsen av sig, A R Kane hade ett par suggestiva, feedbackdränkta låtar, leta reda på What's All This Then? till exempel. Bry er inte om att leta på Youtube eller Soundcloud, de A R Kane-låtar du finner där är lösa skott och själlösa remixar. man kan maila hit och få ett smakprov istället.
Class dismissed.

Reincarnation flower

Ni som är gamla nog att få orange kuvert i brevlådan kommer nog ihåg Ash som hade en tre-fyra singlar i nättaket för länge sedan. Ni som inte får orange kuvert kan catch up här, här och här.
Nåväl, gitarristen i det bandet( Charlotte Hatherley, hon var grym) har uppfunnit sig själv på nytt och återfinns nu i det David Sylvian-inspirerade projektet Sylver tongue.Här ser ni debuten Hook You Up:

Electro für alle

Little Boots, som för några år sedan hade en mycket bra synth-singel i Stuck On Repeat, har lite svårt att bestämma sig för om hon ska vara Popstjärna eller Electrostjärna. Nya plattan pekar mer åt det senare. Vilket hon än väljer - wise choice.

Danskar röker Prince

Somliga var lyckliga och såg Prince på Way Out West förra sommaren. Andra var inte det, och så kan det vara. Han börjar väl bli lite till åren, to say the least. Så här kommer Jai Paul och groovar till det helt enligt Prince formel. Prince Light, anyone?

Nya idéer

Vad gör man om man ledsnar på att harva runt som indie-gitarrband och det lossnar liksom aldrig? Det är samma sunkiga hak överallt och ingen hit-sång i sikte någonstans. Jo man kan göra som ett gäng från Sunderland, The Futureheads, som verkar ha haft ett möte och inventerat strengths and assets, och kommit fram till att de är rätt hyfsade sångare allihop. Voilá - ett nytt Grizzly Bear är fött!
Först lät de så här. Här nedan samma sång efter mötet.



De gjorde sig kända genom att göra en cover på Kate Bush Hounds Of Love. Det är inte precis att göra det lätt för sig. ganska tilltalande.

Citizens!

Somliga har gått i Friendly Fires dansskola. T ex Citizens! som har ett ganska eget sound, det svänger och är bra, lite avigt (ja jag sade ju bra). Kolla in reptile här.

Hornbågade brillor på!

Fram med Woody Allen, Thomas Pynchon och annat svårt intellektuellt amerikanskt. Här kommer Jherek Bischoff (låter inte det som en medeltida furste i centraleuropa?). Han kommer med blås och stråkar och en hög aspartam. Jamen, det funkar. Här i ett samarbete med franska Soko och Zac Pennington från Parenthical Girls. Visst ångrar du ibland att du inte läste teoretisk filosofi? Eller inte...

No Production Sheer Joy

I dessa Melodifestivaltider är det lätt att bli förd bakom ljuset av svulstig produktion och feta klanger. En medioker låt kan låta riktigt fräsch i händerna på en demonproducent. Men en låt som funkar att spela inför en samling skolbarn med bara ett halvkasst piano och en flöjtspelare - där har du en riktig pärla! Det finns ingenting att gömma sig bakom, utan man måste förlita sig på sångens lyskraft. Mike Scott från The Waterboys gjorde just detta. Och låten är en riktigt grön smaragd från Irland. Så det passar att spela en sådan på en school assembly i en liten håla på Den Gröna Ön.

Ornitologer

This many Boyfriends nya Starlings kräver ingen större fågelskådare för att känna igen fågeln som just nu kvillrar på hustak, tv-antenner och i träd. Gitarren är en stare inkarnerad. Lyssna själv!

We're all fond of space

It's good to get lost from time to time , sade Bobby Gillespie en gång i Madchester-röran. De som nickar gillande åt ett sådant påstående gillar nog också By The Sea. De kommer från Wirral (kanske det Mersey Paradise som Ian Brown sjöng om). De låter som mycket tidiga Verve och Spiritualized i en burk med morfin. Like it or leave it. Här är deras Stay Where The Sun Is.
Spiritualized har ju också nytt här.

Fler gitarrer

För fyra år sedan kom Temper Trap ut med sin debut Sweet Disposition, som luktade stadiumrock och U2-världsherravälde. De hade lite svårt att följa upp den stjärnsmällen, inget på albumet kom i närheten av denna smäll.

 Ibland håller jag med Neil Tennant som tycker att album är mest blaj, det är enstaka låtar som sätter eld på hjärtat (efter 25 sätter de eld på hjärnan).

Nu gör de ett nytt försök i stadiumrockaravdelningen. Lyssna här på Need Your Love om en relation som faller i bitar. So it goes.

Vad är en låt?

Under hela popens historia har det experimenterats. Vad får man göra - Vad får man inte göra? Var går gränsen? Måste man ha refräng? Måste man ha sång? Måste man ha melodi? Einstürzende Neubauten testade på sin tid. För yngre läsare - E N var en rätt avantgardistisk grupp vars instrumentering inkluderade vinkelslip.Titta här.
My Bloody Valentine tänjer flera gränser med sin Holocaust-del av You Made Me Realise.
Bra? Well, bestäm du.
Boards Of Canada testade med att försöka producera en känsla i form av ljud. För tio år sedan släpptes deras Geogaddi. Det är förmodligen så nära målet man kommer. I bemärkelsen sätta ljud på en stämning. Gillade ni den kan ni flyta vidare till uppföljaren Music Has The Right To Children (jag älskar den typen av titlar).
Nu har vi den så kallade chill-wave som uppenbarligen lyssnat en del på Boards Of Canada. Bland de mest publikvänliga har vi Washed Out. Här med Before:

Just Say No

Från Amerikat kommer kort och gott NO. De följer den amerikanska trenden med långsamt uppbyggda låtar och i videon ser vi krocktestdockor. Vad mer begär du?

Nörd-varning: B-sidor

På den tiden det fanns en fysisk "bak"sida på den likaledes fysiska skivan, var det legio att stuva in något mindre prominent på denna baksida. Allt ljus på själva A-sidan. Indie-sidan svarade (ibland) med att lägga en lika bra, om inte bättre låt på baksidan. På det glada 80-talet var det en igenkännande blinkning att ha suveräna baksidor: New Order hade från början tänkt ha 1963 som a-sida och True Faith som b-sida. Där snackar vi rätt hög klass.The Smiths hade en rad högklassiga b-sidor: Work Is A Four-Letter Word, Unloveable (baksidan av Bigmouth Strikes Again) och inte minst How Soon Is Now? En så gott som perfekt låt, med innovativt gitarrsound, text som är fullständigt universell för de flseta tonåringar:
There's a club If you'd like to go/ You could meet somebody who really loves you/ So you go and you stand on your own/And you leave on your own/ And you go home and you cry and you want to die


På 90-talet följde somliga denna tradition, Gene släppte utmärkta b-sidor, t ex  I Can't Help Myself och Sick Sober And Sorry. Stone Roses släppte Fool's Gold och What The World Is Waiting For och man visste knappt vad som var fram och bak. Suede släppte sin debutsingel The Drowners med formidabla My Insatiable One som baksida. Pulp skulle ju alltid vara lite speciella och gjorde en b-sida till Razzamatazz i tre delar Stacks, Inside Susan, 59 Lyndhurst Grove.
Underworld, som nu i sommar ska ansvara för delar av invigningen av OS i London gjorde en hyfsad b-sida som sedan blev den låt man förknippar med gruppen: Born Slippy.

Men nu med Spotify och streaming så finns inte längre utrymme för b-sidor. Vi saknar dem.

The Sound Of The Phuture?

Vem vet vad folk går och gnolar på om femton år? Det känns helt absurt att de som rockade till Rolling Stones och Beatles snart sitter på vårdboende. Ska hemhjälpen sätta på en cd med Sgt Pepper och sedan laga maten? Det känns som en anakronism.
Länge var det en väl förborgad hemlighet i musikvärlden  vem/vilka dubstep/house/ambient-makarna Burial egentligen var. Lite Residents-feeling.  Sedan kröp det fram att det var en tjomme från Sarf Landon,  som gick i samma skola som Four Tet som också var inne på experimentell  ambient pop-rock. De samarbetade 2009 och nu, tre år senare gör de det igen. Det blev en rejäl buzz när den här först publicerades på Soundcloud. Inom nio timmar hade 40 000 lyssnat. Och det är inte Ullared-40 000. Vi snackar här the In-crowd. Så vill du snobba till dig och trycka ned dina medmänniskor lite, så fråga lite casual om nån hört Burials senaste samarbete med Four Tet. Säg att det fortfarande är Twin Peaks-stämning och att atmosfärisk  är det bästa adjektivet för att beskriva det.



Lite mer publikvänligt är då Santigold. Ni minns hennes L.E.S Artistes från 2008? Efter att ha gjort en  namnändring och etthundraåttielva samarbeten med alla från påven till Del Amitri, så gör hon nu en ny rökare. Lyssna och njut.

Coldplay mark II

Morning Parade har spelat in sitt album i Damon Albarns studio. Stark sång, lite småkul att det byter tempo och skepnad halvvägs in i låtarna, så på det hela taget uppfriskande! Bäst är Headlights här, men titta även på Under The Stars och Us And Ourselves.

The Drums till Sverige!

Den amerikanska gruppen som överdoserat på The Smiths gör en snabbvisit i Norden. Man spelar på Mejeriet i Lund och på Berns i Stockholm. Vad som verkar mest lockande är nog att se dem på Amager Bio (!) utanför CPH. Detta är ett ställe där en hel massa amerikanska indie-band spelat.
 Bl a The Pains Of Being Pure At Heart, som minnesgoda Klondikeläsare stiftat bekantskap med i den här låten som luktar Just Like Heaven av The Cure. Är det någon läsare som faktiskt varit på detta hak? Ska vi åka dit och bekanta oss med det? The Drums spelar där den 7 mars.  Deras bästa låt är deras första låt. Och de har Snygga T-shirts till försäljning.

Nytt från Serenades

Serenades fick lägga till ett We Are av copyrightskäl. Från albumet Criminal Heaven lyfts nu Come Home. Det känns som skivbolagsstrategiskt tänkande, för det osar Chris Rea och USA-marknad här. Slickt och ganska prydligt. Bra i bilen!

Årets BRITS och kompisar från förr

Som vanligt var årets BRIT-awards ganska slätstrukna. Det roliga var de musikaliska bidragen. Blur fick pris för Outstanding Contribution To Music och tackade med att spela fem låtar på raken: Girls & Boys, Song 2, Parklife, Tender (komplett med gospel och allt) och This Is A Low. Trevligt att se Coxon spela gitarr igen.



Rätt OK, men ska man tacka för ett pris av den digniteten ska man göra som Pet Shop Boys gjorde år 2009 när de fick pris. Med sydostasiatiska dansare i kostym och portfölj, Lady GaGa och Brandon Flowers som bakgrundsångare (där Lady G hör hemma).

Shoemakers Of The World- Unite And Take Over

Converse har ett kul (?) koncept där de låter tre artister göra en låt tillsammans, 3 artists - 1 song. Åtminstone två av resultaten är lite småputtriga.
Santogold och Julian Casablancas från The Strokes gör tillsammans med Pharrell en pyttipanna som med lite HP-sås och en klar sitter som kniven i bonden.  Lyssna på My Drive Thru:




Sedan kan ni botanisera vidare med Gorillaz, som tillsammans med Andre 3000 och James Murphy gör Do Ya Thing. Kolla här. I anslutning till detta har Jamie Hewlett designat några canvas-skor. Neat.

Joel Alme

Jag vet att det är en sorglig syn, but never the less impressing...

Ibland viker man in på ett stickspår. I det här fallet med GBG. Och dess inställning till livet i stort. I övriga världen kallad humor. Ta Joel Almes låt som IFK har gjort till landets i särklass bästa inmarschlåt. Vänligen notera kängan till Elfsborgs konstgräs. Jamen, det är stor humor, mina damer och herrar. Kolla här.

Stilla flyter floden fram

I Stoke-on-Trent (not derelict - just left behind a bit) har ett embryo till ett stadiumrockarband tagit form.
 All The Young har det väl förspänt med bombastiska låtar, vältrimmad PR-byrå, snygga kostymer, karismatisk ledare och något att fly ifrån. Här ett par smakprov. Kom ihåg var ni hörde det först.

Nytt i Hellström-land

I staden där man har en deprimerande syn på fotboll, där man finner Sveriges i särklass mest intressanta Kina-krog (Kin Long förtjänar en helt egen spalt någonstans), där dialekten gör att man inte kan ta invånarna på allvar, där Håkan Hellström öppnade portarna till ett klubbland, därifrån kommer nu alice b. Hon får snällt finna sig i att bli jämförd med ovan nämnda herre p g a ovan nämnda orsaker (dock inte Kin Long). Helt oförtjänt då hennes andliga rådgivare torde ha varit Billy Corgan och Robert Smith. Både Hellström-fans, Cure-fans och Pumpaskallar kan spendera lite tid med denna dam.

Who would've thought 20 years ago...

Den eviga frågan var det bättre förr? är relevant även i ett pop-perspektiv. Var musiken bättre förr? Någon sade att den musik som gör störst avtryck i dig är den musik du lyssnade på mellan säg 14 och 25. Av en mängd olika anledningar: man har tid att lyssna, den emotionella kartan är inte färdigritad, man associerar musiken till händelser som formar ens liv och så vidare.
Jag vill nog hävda att även om man tar ovanstående med i beräkningen så blir man fundersam när man ser på en lista över låtar och album som släpptes för 20 år sedan. Jag har svårt att tänka mig att detta år kommer upp i samma volym Bra Musik som året 1992. Jag menar, titta (och lyssna) på det här, nu kör vi: (av utrymmes-skäl har jag inte bäddat in länkar utan klicka på titeln så kommer ni vidare)
1992 - Vilket år!

• Hårt hypade Blur släppte sin (bästa) singel Popscene som uppföljare till debutalbumet. Singeln gick ganska spårlöst förbi, Blur vässade klorna, hyrde in Stephen Street igen och gjorde koncept-albumet Modern Life Is Rubbish.
• Ännu mer hypade Suede debuterar med singeln The Drowners. På klassiskt brittiskt manér är b-sidan (My Insatiable One, som Morrissey gjorde cover på) väl så bra som a-sidan. Ett elektriskt samarbete mellan Butler/Anderson som senare imploderade.
• Även Verve debuterar med All In The Mind. En ganska oslipad diamant, men det blev bättre...
• Ännu en debut: Adorable. Deras debut måste ju vara bland de fem bästa debutsinglar någonsin - Sunshine Smile. Sedan brann de ut och slocknade. Även denna singel har en grym b-sida: A To Fade In.
• Pavement gjorde sin debut Slanted And Enchanted. Kommentarer överflödiga.
• Manic Street Preachers gjorde sitt debutalbum Generation Terrorists. Låtlistan fick revideras inför USA-lanseringen, de var ju rätt, ska vi säga kritiska? 
• Luke Haines och hans Auteurs debuterade med Showgirl. Påminde om om Suede, fast sa man det till dem fick man på käften.
• Ride släppte en försmak till sitt nya album Going Blank Again. Försmaken klockar in på strax under nio minuter...inte många radiospelningar där, nä. 
• Lightning Seeds släppte sin Life Of Riley och visade att man fortfarande kan snickra ihop en poplåt i Liverpool.
• The Cure släpper Friday I'm In Love.
• Sist men inte minst: Pulp lämnar skuggorna och kommer ut i ljuset med Babies. 

Som sagt, ganska svårslaget, eller hur?

Sunderland FC

Sebastian Larssons pop-intresse vet jag inget om, men den grabben kan slå en frispark så man blir svag i knäna. Då denna blogg har fokus på musik lämnar vi Stadium of Light och beger oss istället till Sunderlands två mest intressanta band. Ni som följt Klondike i embryo-form känner igen Frankie & The Heartstrings. Deras Hunger går fortfarande varm på i alla fall min spelare.


Även Ungrateful är ruskigt bra.




I andra hörnet av puben finner vi Field Music, som kanske inte är lika lätt-tillgängliga men desto mer komplexa. De var och körde sin senaste singel (I Keep Thinking About) A New Thing i The Guardians studio. Undrar vad Martin O'Neill säger om gitarristens St Pauli-klistermärke...

Wha's like Us ? Damn Few - And They're A'died

Från Skottland härstammar en hel del, kolla in dikten bakom rubriken. Regelbundet spottar denna del av Storbritannien ut popgrupper av rang. På senaste tiden har en grupp nämnts ofta från denna landsända: Django Django från Edinburgh. Ni som hängt med i musiksvängen minns irländska Stump i slutet av 80-talet. det här är en sentida släkting. Oväntade vändningar och ganska bångstyrigt.  Lyssna på Default

Mer Spector

I väntan på albumet som släpps i mars är vi hänvisade till Youtube för att njuta av Spector. Fullständig skandal att man varken kan köpa eller lyssna på någonting av Spector nånstans. Därför erbjuds nedan ett axplock. Dels videon (av en svensk) till Grey Shirt & Tie och dels Jools Holland-uppträdet. Att jämföra med Lana Del Reys uppträde på samma show.

Down South

Ska det göras bra musik i The United States Of A, så ska den göras i södern. Alabama Shakes står på tröskeln till stjärnhimlen och de gör det enda rätta: skiter i trender och attityder och satsar på låtar som biter sig fast! Lyssna här på Hold On.