Christmas at the airport

Vi har väl alla lett lite inåtvänt när Nick Lowes Christmas At The Airport spelats på radion. I senaste numret av Mojo berättar han om när han spelade in Oliver's Army med Elvis Costello. Enligt Lowe så hade arbetet gått i stå och Costello tappade geisten inför låten och var på väg att slänga den i papperskorgen (där Lowe hade tänkt fiska upp den). Så plötsligt, i elfte timmen föreslog klaviaturspelare Nieve att han kunde köra lite ABBA-piano på låten. Det blev dödstyst. Men eftersom både Nieve och Costello gillade ABBA så testade de. Och den satt som en smäck.På första tagningen.

Avdelningen för lite rustikt & opolerat

Vi fortsätter plugga australiensiska grupper, här en stökig samling från Sydney. Royal Headache kallar de sig. Det låter som klassisk post-punk. Och det låter bra!

Vi har samlat det som berört oss i år. Här. Men vi hänvisar till Thom Yorkes strid med Spotify, där han delvis backas upp av Kevin Shields (My Bloody Valentine), alla låtar finns inte på spotify. Därför haltar listan.

Surfer's Paradise

Ibland blir man mållös. Surfare i Kalifornien  spelar Vapour Trail av Ride non stop. Allt enligt Jonathan Rice.

Täby Galopp

Vi läser i The Guardian att Mick Jagger har deklarerat att "Glastonbury is the alternative Ascot, let's face it".Han känner inga behov att utveckla saken närmre, "...not that I've been to the proper Ascot...
Stones är huvudattraktion nästa år på den alternativa galoppen.

Stora och välfyllda...bokhyllor, någon?

Att hålla ögonen på under 2014: Arthur Beatrice har varit något av ett mysterium sedan 2010, utan skivbolagspromotion, reklam o s v har de gjort sig ett namn på att låta som ett riktigt klassiskt indieband á la Lloyd Cole & the Commotions, Prefab Sprout, The XX eller annat på den vägen.
Här deras Grand Union

...we're receiving

Nåväl, allt finns på nätet och nu har Youtube startat en kanal för anglofiler som de kallar Transmitter. Där finns en del pärlor redan nu, som Miles Kane som tolkar Verve's The Drugs Don't Work. 

klipp gräset!

Vi har skrivit om det här bandet tidigare, då var det låten The Swan som fick oss att skruva upp volymen. The Cheatahs bildades i London, men består av en engelsman, en amerikan, en tysk (!), en kanadensare  och så Bellman. Nu släpper de en dubbel A-sida i form av Cut The Grass och Kenworth.

Ja! Äntligen!

Ja, låt oss citera Gert Fylking i Nobelsammanhang. På Nobelkonserten i Oslo så kommer the man who put the M in Manchester att spela! Morrissey spelar tre låtar. Jake Bugg (som av Nobel-folket kallas newcomber...) är också där, Omar Souleyman också, och Mary J Blige. Och vår egen Timbuktu. Så känner du för att gå på konsert i landet där en bärs kostar SEK 97, varsågod.

Muito Bom

Vi avhandlade Temples temporära formsvacka för ett tag sedan. Nu är de tillbaka på banan igen med en ny psych-rock-dänga. Här är en fet ljudvägg och harmonier och Phil Spector MÅSTE ha varit i krokarna. Vi kan bara instämma i en av kommentarerna på Soundcloud: Muito Bom.

Ja, som sagt, Big Deal. Vi lutar åt att bandnamnet är av ironisk art. Till att börja med. Sedan är ju band som består av ett par som är tillsammans lite problematiska om det inte finns några andra bandmedlemmar. Fasen, de är problematiska även om det finns andra bandmedlemmar...
Nåväl, Big Deal har fått en del skit för detta, och klumpats ihop med t ex Tennis, som har samma problem.
Just det här paret har en sådär romatisk början med tjej vill lära sig spela gitarr the Dinosaur Jr-way, hittar en som kan visa henne, de blir kära och la-di-da. Nu, med två album under bältet så har de just avslutat en turné i Storbritannien som gått bra.
Här deras Dream Machines.

Mini-intervju med irländska Sisters

Gitarr-bandet Sisters, en trio irländare, numera bosatta i London, pustar ut efter en turné som support till Big Deal (som också förtjänar uppmärksamhet). De tog sig tid att svara på lite frågor. Och så avslutar vi med singeln Hush Hush igen...

With people such as our fellow swede Avicii : Is there hope for guitar bands in 2014? There's always hope for guitar bands. I don't think everyone will be converted but that's the joy of it too. We really like what bands such as Big Deal, Crushed Beaks, Traams are doing. There are so many good guitar bands that aren't getting enough attention.


What's the story so far (for us who just haven't heard of you until now)?
We started in London in July 2012. I (Aoife) had just moved over from Ireland and Niall and Andrew had been trying to start a band so they asked me to play bass which I'd never played before and then we had our first gig two weeks later which wasn't actually that bad considering we hadn't a clue what we were about. Now we've an idea about the sound we want to create. Hush Hush is the first song that we recorded in a proper studio. All the other songs we have online were recorded in our practice space and houses by a friend of ours.

You are on Just Off Pop, how did that come about? And Alalal, what was it like working with him? (Alalal som arbetat med Metronomy, Plan B, Mystery Jets, Tracey Thorn m fl)
Jed from Just Off Pop contacted us saying he really wanted to release something for us and we really liked the idea of doing it with a new label. We're all starting out together which is nice. Alalal is so great to work with for loads of reasons. He's a really talented producer and understands the sound that we want which is the most important thing for us. We had a lot of fun working with him as he's got a great sense of humour and he happens to be Irish too so we've a lot of common ground.

Do you feel like you're part of a scene, or do you more feel like a lonesome swan in a lake?Who do you mix with?
We definitely don't feel part of any scene. Most of the people we spend time with aren't in bands. A lot of our friends are doing different creative things which is really nice and inspiring to be around.

Hush Hush is a rollercoaster of Lush/Ash-like fuzz-pop. Is that what we can expect on a regular basis?
Niall has really fuzz laden guitars which defines the sound and makes it consistent. Sometimes we write songs together and sometimes alone so there's different feelings and they may not all be so poppy but we do enjoy that sound.

Point Blank

SixToes heter en sextett från London som spelar folk/rock/indie-sådär-nånting. De har lyckats övertala Dave Gahan från Depeche Mode att medverka på sin senaste singel. En suggestiv låt med en ännu mer suggestiv video, inspelad på Ravenscourt Parks tunnelbanestation i London. Videon är en enda tagning på sju sekunder, när tunnelbanevagnen passerar stationen. Detta klipp  har man sedan dragit ut i tre och en halv minut. Genialt.

Electric Light Killers

Det ryktas om att Brandon Flowers & Co funderar på att "ta en paus". Vi vet ju att det brukar låta så i början av en skilsmässa. Well, de kan fortfarande spotta ur sig stadium-allsånger som denna nya Just Another Girl. Ganska mycket ELO-vibbar, men Flowers sjunger bättre än Lynne.

Irish fuzz

Allt är inte yllekoftor och fioler på Irland. Här kommer färska Sisters med sin Hush Hush, en fenomenal fuzzpopstjärna till låt. Inte sedan Ash  har vi hört något liknande! Inget tjafs och poserande, bara gitarrer och trummor och bas och - en massa fuzz!Aaaah - Härligt! Släpps den 2 dec - håll utkik!
Lyssna på Gigwise här.

Hvit hund?! Näppeligen.

I Malmö har det suttit en skiftande samling människor tillsammans med en hr Carl Johan Lundgren (Calle för denna krets) och knåpat ihop lite bitiga saker under namnet Vit Päls. Nu släpper de sin tredje skiva och den heter Ägd. Svenska Dagbladet har konsekvent hyllat bandet, och nu instämmer vi i hyllningskören. Det ekar ganska mycket från Lundaband som Blago Bung och liknande, men även band som Stump.

Att kalla en synbarligen glad låt för Död och Evigt Mörker är rätt kul.

Inga moln i Australien

Ännu ett gäng från Australien, Cloud Control. De rönte stor uppmärksamhet på andra sidan jordklotet med sin debut för två år sedan. Sedan flyttade de till England och har agerat förband åt Vampire Weekend och Arcade Fire. Nu har de totat ihop en uppföljare och här är en singel från den:

Nu är han i farten igen, butlern!

Japp. Så är det. Bernard Butler spelar (kan man säga) i ett band igen. Trans heter de, och något större genombrott spås de aldrig få, men det skiter de i, en rätt behaglig inställning.Andra bandmedlemmar är Jackie McKeown,en grabb från Glasgow och en rytmsektion.
Butler spelar sin gitarr och McKeown spelar sin. Svårare än  så är det inte. Inte om man är übermusikalisk.
Ingen marknadsföring, ingen turné (Butler vägrar missa Arsenals hemmamatcher). Bara musik. Men vilken musik.

Var läste ni det först III?

Roxy-fanatikerna Telegram väcker uppseende på andra håll, se här och här. Det är väl i runda slängar fyra månader ni kunde läsa det här. Just nu är de förband åt Temples - snacka om dagens dubbel! Två psych-pop-gäng på en och samma kväll kan vara starkt beroendeframkallande.
Här är Telegram med baksidan på Follow-singeln, Under The Night Time

George under tårpilarna

Boy George gjorde en resa i samhällets nedre regioner, med fängelsevistelse och allt möjligt. Nu är han tillbaka med det han kan bäst, och albumet heter också This Is What I Do. Här kommer en första singel, King Of Everything. Och är det inte så här Weeping Willows vill låta 2013?

Glaswegian wood

First Aid Kit kommer från Sverige och låter följdaktligen ganska lama och ofarliga. Jämför med Honeyblood (börja med att jämföra bandnamnen) från ruffiga Glasgow. Här är det bara skenbart skirt och lugnt. Jesus And Mary Chain kallade det Barbed Wire Kisses. Honeyblood kallar det Bud.

Templen börjar förfalla

De kom ju nyss, Temples från Kettering, och det började så bra med två ruggigt bra låtar. Nu sitter de och totar ihop ett album. En ny singel kommer här, och nu blev det mest pannkaka av alltihop.

Graceland

De som gillar att flanera i Paul Simon's Graceland och Vampire Weekends första kommer att gilla New Navy från Australien. Här deras Regular Town.
För övrigt spelar Vampire Weekend i Köpenhamn 10 november.

tennis för de lite tuffare

Parquet Courts släpper ny EP 14 oktober. Kan avlyssnas på Soundcloud. Det här är väl så nära bob hund ett utländskt band kan komma? Men ändå så långt borta, bob hund hade fler bottnar, mer visdom, mer glimten i ögat.
Här är i a f Parquet Courts nya:

Cults

Somliga ska vara lite extra märkvärdiga och göra musikvideor som skulle platsa på Louisiana i Humlebaek. Cults nya heter High Road och är perfekt bilmusik: suggestiv och monoton men ändå spännande. Videon platsar helt klart på vilket galleri som helst. Titta i fetformat här.

Mjukiskläder

Tennis är en rätt menlös sysselsättning. Följdaktligen är kläderna därefter: tenniströja (!), Nike Wimbledon etc. Och hur spännande är en tennis-match?
Så en grupp som kallar sig Tennis kan ju vara rätt beige. Men de lyckas vara beige in a good way.

Art Wars!

På Saatchi Gallery i London (King's road) visas i början av oktober hur det kunde sett ut om George Lucas hade haft vett att låta några coola människor designa stormptroopers hjälmar.
Kolla här.

Apacher under tårpilarna ånyo

Smäktande ballader började de med, och dit ska de tillbaks igen. Weeping Willows jobbar just med nytt material under ledning av Goran Kajfes och Johan Bertling. Det var sju år sen sist.

being an artist

Den publicerades för en månad sen, men det går bra att se den i slutet av september, i början av oktober också. Andrew Weatherall, skäggo, dj, trollkarl har gjort ett "självporträtt", jag är osäker på hur pass mycket "själv" det är. Men det är sevärt, han får prata till punkt och bre ut sig och allt. Cheers.

What Am I Doing Here?

Det var Bruce Chatwin som kallade en av sina böcker detta: What Am I Doing Here? Och så måste ju Jake Bugg ha känt. Efter att som 18-åring ha toppat Englandslistan med sitt album, efter att ha turnerat med Noel Gallagher, efter att ha blivit så gott som sönderkramad av pop- och rockeliten, vad gör man då? Man tar ett steg till och börjar rocka, med god hjälp av monsterproducenten Rick Rubin.
Första smakprovet från nya plattan:

Spliffin' in the wind

Från Holland har vi på coffee shops snokat upp Jacco Gardner, som gör musik som skulle kunna platsa på vilken Temples-platta som helst. Av bildmaterialet att döma har klockan stannat på 1968. Which is fine by me. Ljudbilden stämmer rätt väl överens med det.

Papier Mache Corbijn

Det är svart-vitt, det är ljus och mörker, det är stora papier-mache-huvuden och leviterande discokula, det är docka täckt i spegelglas, det är Anton Corbijn och Arcade Fire.

Men låter det som Arcade Fire? Njaa, plattan är producerad av James Murphy från LCD Soundsystem, och det har gjort avtryck i låtarna, uppenbarligen. Vi tycker nog att känslan är densamma som i The Cure's Close To Me från 1800 kallt.

Morrissey med egna ord

Författare, eh?

Morrissey har totat ihop sin självbiografi. Den skulle publiceras imorgon, den 16 september, men nu har Morrissey råkat i luven på förlaget, Penguin Books, så upplagan är indragen, och Morrissey uppgavs vara på jakt efter ny förläggare, något som dementerades senare av båda parterna. Boken skall släppas inom några veckor, enligt Penguin Books.
Ett utdrag från boken har tydligen publicerats i The Dark Monarch: Magic And Modernity in British Art. Vi kan ha viss förståelse för Penguin Books synpunkter. Det är tämligen högtravande. Döm själva, läs här.

Att göra i London i höst

Schyssta polisonger 1969

I hundra år har Carnaby Street rockat. det firar man med foto-utställning från större delen av dessa hundra år. Ett givet mål för alla som ska till London från nu till 20 oktober. Adressen är 20 Foubert's Place, en av tvärgatorna från Carnaby Street ner mot Kingly Street. Gratis.

Funeral

I Dublin begravde de poeten Seamus Heany. U2, Shane McGowan och gamle Sinn Fein-ledaren Gerry Adams var där och hedrade landets store son. Kanske läste man Heanys Post Scriptum. Kanske inte. Ni kan i alla fall läsa den här:

And some time make the time to drive out west
Into County Clare, along the Flaggy Shore
In September or October, when the wind
And the light are working off each other
So that the ocean on one side is wild
With foam and glitter, and inland among stones
The surface of a slate-grey lake is lit
By the earthed lightning of a flock of swans
Their feathers roughed and ruffling, white on white
Their fully grown headstrong-looking heads
Tucked or cresting or busy underwater.
Useless to think you'll park and capture it 
More thoroughly. You are neither here nor there,
A hurry through which known and strange things pass
As big soft buffetings come at the car sideways
And catch the heart off guard and blow it open

en del i utvecklingsprocessen

Du tenderar att irritera dig på, och störas av andra som inte kommit lika långt (eller för den del längre än) på sin musikaliska resa som du. Resan kan börja med Howard Jones och sluta i Dvorak. Den kan börja med The Monkees och sluta med Philip Glass. Nu skriver vi 2013 och resan kan börja i One Direction och fortsätta vart som helst. En bra mellanlandning från detta 1D kan vara The 1975.Det är catchy, de är unga men inte lika slick som ovan nämnda. På Reading spelade de helt oförhappandes på BBC introducing-scenen. Tre låtar som summerar gruppen ganska bra. Deras debut Sex spelar de sist i trion låtar. Först The City och sedan Chocolate. Och den som det inte spritter i benen på måtte vara en död sill.
Lyssna och se de tre låtarna här.

Föredömlig bevakning

BBC gör skäl för pengarna på Reading och Leeds festivaler. De har lyckats ha en rätt heltäckande bevakning under festivalens gång, och nu kan du välja dina favoriter bland godiset. Kolla in Palma Violets när de gör Best Of Friends, det är ett mindre kärnkraftverk igång där. Kolla också Childhood som gör Blue Velvet, och Kodaline, och The 1975 och Alt-J och Peace och Editors och... nästa år får man nog lov att åka dit.
Godisbutiken hittar du här.

So It Goes

Suck. Luke Haines, med sitt Auteurs, var med och skapade Britpopen. Nu sitter han på musikens bakgård och knåpar ihop grejer som han prånglar ut genom obskyra kanaler. Han förtjänade bättre.
Nu senast har han gjort ett konceptalbum med fabel-vibbar: grävlingen Nick Lowe och räven Jimmy Pursey deltar. Albumet heter Rock And Roll Animals, och mest sticker låten Rock And Roll Animals In Space ut: den låter som Pulp korsat med Babybird's "Gorgeous".
Lyssna på spotify.

Nytt från Cults

Duon från New York City gör nu en uppföljare till sin debut (ni vet den med Go Outside och Abducted). Det kan bli lite svårt att matcha den dragster-start de gjorde med framför allt Go Outside. Nåväl, här är I Can Hardly Make You Mine. Och man kan väl lugnt säga att de lyssnat en smula på Tame Impala. And why not?

Kultursnobbar

På Tumblr finns nu en sida som fyller Snobbenstrippar med Smiths-citat. Så gillar du Smiths och/eller Snobben ska du nog ta dig en titt. Här.

Fotboll och musik, på gott och ont

När du har med företeelser som involverar känslor så tangerar eller överlappar ibland genialiska påfund ändlöst mörker och misär. I fotbollen finns hur många exempel som helst: George Best, Paul Gascoigne för att nämna några.

Inom musiken samma sak. Jag menar att Pete Doherty är musikens svar på Paul Gascoigne. För att travestera käre Liam: flashes of genius and up for a bit of booze. Raden av historier om dessa båda herrars excesser är så lång att den slutat vara underhållande, utan bara tragisk. 

Nu gör Pete Doherty en farligt mycket Smiths-osande låt med Babyshambles. Det kunde handlat om hr Dohertys egna vistelser på sjukhus, men det vore väl too close to home, så därför handlar låten om basisten istället, och hans sjukhusvistelse. Tragiskt det också. 

Vem är du?

Förra sommaren vart det lite uppståndelse när Society var lite mystiska av sig och släppte en låt All That We've Become, utan att (knappt) någon visste vem de var. Låten följdes av en rätt tät video av Andy Baker. Själva musiken var tung, avlappnad och inte så lite sfärisk. Lite Twin Peaks-känsla.
Nu, en sommar senare kommer dess tvillingsyster, 14 hours. Samma atmosfär, samma känsla. Men nu får vi veta att grabben heter James Girdler, och finns i London.

Hör nu på go'vänner så ska jag för er berätta

Vissa rockstjärnor gör sitt liv till en film. Listan kan göras lång. Just nu har vi allas vår kära Liam Gallagher.Hans liv är en ständig källa till förnöjelse för oss andra. Nu i dagarna spekuleras kring huruvida Oasis ska vara huvudattraktion på Glastonbury-festivalen nästa år eller inte. Det kommer också rapporter från Camden att Liams grannar tröttnat på att han spelar musik så rutorna skallrar i trädgårdarna. Till saken hör att det är sin egen musik han spelar högt som f-n, "which made it tacky as well as annoying"

Regnbyar

The Family Rain släpper en rock-rökare. Skruva upp volymen på Reason To Die. Snarare en anledning att hoppa upp och ner och jubla.

Kanadensisk väntan

Arcade Fire grottar fortfarande in sig och vi får vänta ännu en stund på nya albumet. Under tiden kan vi ju mysa med en 40 sek-snutt där de spelar Peter Gabriels Games Without Frontiers. Covern finns med på en svars-platta: 2011 spelade Gabriel in en coverplatta (Scratch My Back) med bl a Arcade Fires låtar. Nu svarar artisterna med att göra covers på Gabriels låtar på plattan And I'll Scratch Yours. Andra artister som är med är: Bon Iver, David Byrne, Elbow och Stephen Merritt.

Rebirth of Yuck

Det var två år sedan London-herrarna i Yuck släppte ifrån sig något. Nu har en av grundarna, Daniel Blumberg, fått lämna bygget, och resten av gänget släpper en singel som inte alls drar åt samma Dinosaur Jr/My Bloody Valentine-håll. Nu är det mer drömskt och markant långsammare tongångar.
Du kan ladda ner nya singeln här.

Från Nya Själland

Synth-dränkta mattor, och det påminner inte så lite om Chvrches. Från down under kom The Naked And Famous 2010. Nu följer de upp med nytt album, In Rolling Waves, delvis med hjälp av monsterproducenten Alan Moulder. Därifrån har de lyft singeln Hearts Like Ours.

förbättrade pojkar

Pet Shop Boys väljer att släppa den överlägset mest omskrivna och omtalade låten (Love Is A Bourgois Construct) från nya albumet Electric som singel. Tidigare kunde ni höra en liveupptagning av låten på Youtube, nu finns en bättre version, se nedan. Vi rekommenderar dock att köpa den fysiska skiva, då mp3 inte gör denna discostomper rättvisa. En fet bas och Village People-körer. Sommarens låt. Lätt.

spotify -no thank you

Vår hjälte Thom Yorke drar likt Don Quijote ut för att fajtas med väderkvarnar. Thom tar sig an Spotify (och dess likar). Nu drar han tillbaka alla solospår och allt med Atoms For Peace från nämnda streaming-site. Han klagar högljutt över att new bands get fuck-all i ersättning och han får eldunderstöd av Radioheads producent, Nigel Godrich. Godrich tweetar om att små bolag och nya artister har det knapert, och Spotify et al knappast gör saker bättre. Läs vidare i The Guardian här.

Inte ett leende i sikte

The Editors styr vant undan från ljuspunkter i tillvaron, och verkar i största allmänhet ta sig själva på Väldigt stort allvar. Nästa singel från albumet blir Formaldehyde. Ja, vi sade ju det, doom and gloom.

Ni vet var ni läste det först (igen)

Japp, sisådär en vecka efter Klondike vaskar andra publikationer fram samma guldklimpar. Men de var redan inmutade. Kolla här

Gypsies of the Carribean

Johnny Borrell, som tidigare spelade i razorlight, är tillbaka med en ny kompgrupp, Zazou. Det låter som Wilmer X om de skulle försöka låta som Les Negresses Vertes. Ganska kul.

avdelningen för hjärn-disco

Pet Shop Boys fortsätter sitt korståg med flådiga shower innehållande både nytt och gammalt. På senaste skivan Electric är den klart bästa låten Love Is A Bourgeois Construct, ett sedvanligt bitskt avslut på en relation.
Skivan släpps den 15 juli.
Här kan ni se en liveupptagning av låten i en av popens metropoler Santiago de Chile.

Ett band och en röst

Från London kommer en grupp som blev uppmärksammade för att de var med på Disclosures album. De gör eget också, London Grammar.
Det är väldigt laidback och låtarna bärs framför allt av sångerskans röst, som är något utöver det vanliga.

French Connectiön

Det finns bolag och så finns det Bolag. Ett Bolag som är bortom cool är Kitsuné. Och det är ju en travesti i sig att detta ultrahippa indie och dance-bolag kommer från Frankrike. Med band som Two Door Cinema Club, Citizens!, Is Tropical, La Roux(sic) har man profilerat sig som ett Bolag med fingerspitzgefühl.
Kolla på Gigwise från deras launch av en ny samling. Härligt med fransk-engelska: "zen we moved on", " Two Dör Cinema Clöb". Lyteskomik, men va fan gör man?
Kolla länken här.

Have a Bath, will you?

De gjorde en riktigt catchy Trust me...I'm a genius. Nu är killarna från Bath här igen. The Family Rain gör Friction, i samma skola. De förtjänar all cred.

Barock pop

Om nu inte Alexander Bard skapar den barocka popen, vem gör det? Tja, enligt de själva gör The Night VI det. Om det är för att de har en harpspelare med i bandet låter vi vara osagt. Polar med Mystery Jets, och sångerskan Sophie-Rose Harper har sjungit in låt tillsammans med Mystery Jets William Rees, se här.

Men här med nattens senaste:

Wedding Present reborn

Japp. Ni som är gamla nog att komma ihåg gamla Wedding Present, och dess sångare David Gedge,  ska nog ta en flukt på Parquet Courts från Brooklyn. Det är slamrigt och frenetiskt, men samtidigt klipska texter och en känsla för melodier.

Brighton Peer

Efter att The 1975 har följt efter Coldplay in på arenan med mer snällpop (som Liam Gallagher menar att medelklasskvinnor har på stereon när de dammsuger), så kommer här ett band från Brighton, The New Union, med en liknande cocktail. Producerat av Dan Grech (The Vaccines, Scissor Sisters, Keane m fl) låter det slick.Här först Without You, sedan Staying Friends.

Return of the Jedi

Det var ett väldans tjat kring Daft Punks återkomst och Get Lucky. Vi vidhåller fortfarande: fransmän och musik går inte ihop. Inte ens om man lånar in talang. Desto större anledning att slå på trumman åt ett skotskt elektroniskt bands återkomst:

Boards Of Canada! 

Inför släppet av sitt kommande album har de släppt ifrån sig koder (bl a i form av s k nummerstationer, googla på det, tekniknördar) som sedan ska skickas in i rätt ordning och så vidare för att få en sammanhängande kod till siten som visar en promo för Tomorrow's Harvest.

Första släppet från den kommer här. En "låt" som spelar på motsatsen analogt knaster/digital klarhet. Hmmm.

Skotska utsikter

De senaste åren har ett band från Dundee, The View med jämna mellanrum spottat ur sig album. Nu gör de någon form av bokslut med Seven Year Setlist. I denna samling har man även droppat en ny låt, Standard. Den är bland det bättre bandet har gjort.

Thieves In The Temple

Mick-frilla på sångaren, och hela gänget ser ut som om de ska på nåt patetiskt 70-talsparty. Men göra låtar kan de, Temples. Nu är de här igen med lite psykedelisk pop.

Landssorg

Det kan vara spännande med monotoni. Små variationer på samma tema. Men man kan också missuppfatta det hela. Jag vet inte vad man ska kalla The Nationals försök. På Moma (Museum Of Modern Art, för icke kulturellt bevandrade) framförde de sin låt Sorrow. I sex timmar. Det blir 105 gånger. Det kan väl motsvara att ta en hel förpackning rohypnol och en stor stark. Se här.

Management by pop

MGMT är tillbaka. 2008 var deras år med albumet Oracular Spectacular och framför allt låten Kids. De återkom 2010 med en kursändring som ingen fattade. Nu poppar de upp igen:

Taskig barndom

Vi har skrivit om Childhood tidigare. De har numera blivit fyra, istället för två. De har supportat för Palma Violets. Sonic Boom från Spacemen 3 har remixat en av deras låtar. Coolhetstermometern visar error: det är utanför skalan det här. Här är Solemn Skies

Man C utan Balotelli (fast kanske Liam är Balotelli...)

Beady Eye, Oasis utan Noel, har släppt ett par smakprov från sin andra platta. Producent är hotshoten Dave Sitek (TV On The Radio) som också jobbat med bl a Foals och nu senast på Yeah Yeah Yeahs senaste platta. Och det låter rätt mycket TV On The Radio, i alla fall på den andra och bästa låten, Second Bite Of The Apple. Men det är rätt ok, eller hur?

Bipolära syndrom

Från Manchester hypas nu Bipolar Sunshine som de som ska definiera the sound of 2013. Eklektiskt är allt jag kan säga.

Fools Gold, the aussie way

Jagwar Ma gör låtar som gärna tickar iväg över sju-åtta minuter. Nu fläskar de på med nästan tio minuters groove-orgie i form av Man I Need. Det doftar både Stone Roses och Primal Scream om låten, och den håller faktiskt ihop i hela tio minuter.

En sommarplåga (redan)

Vad kommer att surra i butiker, på radio, i bilen o s v, i sommar? Tja, Empire Of The Sun gör en stark kandidat redan nu i april. Det pumpar på bra med syntslingor och körer och grejer.

Varsågod Icona Pop!

Få har väl undgått Icona Pops I love It. Men visste du att själva låten skrevs av Charlie XCX från London? Damen med ambitionen att "make people dance and cry". Just I Love It skrevs på en halvtimme. Alright. Hon har spelat med Coldplay, hon har spelat med M83 och hon har spelat med Justice.
Här hennes egen:

Bon Iver möter Polisen

Justin Vernon från Bon Iver gästade nyligen Polica på scen för att göra göra deras gemensamma låt Tiff. Rätt blekt och elektroniskt, men somliga gillar ju sånt.

Fel paul

Tydligen har Jai Paul fått sin lap-top stulen och vips har det skapats ett Bandcamp-konto i hans namn där man kan köpa de 16 låtarna för banala 7 dollar, and there you go.
Jai Paul har dementerat sig blå.

...och så Jai Paul

Vi skriver 2013. Vår tids Prince (borde) heta Jai Paul. En fullständigt världsfrånvänd multimusikalisk grabb som skiter i hur det brukar låta. Meningen var att han skulle släppa ett album på XL records. Nu, utan att säga något till någon, streamar han ut det på sin Bandcamp-sida. Ingen reklam, inga intervjuer, ingenting. Hur det låter? Döm själva:

En handfull nytt

The National ger oss ett smakprov från kommande albumet. Det låter som...The National.



Bill Ryder Jones hoppade av The Coral 2008 efter att ha gått in i väggen. För ett par år sedan dök han upp igen på egen hand. Nytt album snart med den skakande titeln A Bad Wind Blows In My Heart. Här en liten pust från den vinden.



Vampire Weekend är åter skivaktuella. Här med  Diane Young (men vi tycker fortfarande att de var bättre när de lekte Paul Simon)

Jeeves in the offing

I nästan ett helt år har de grottat ner sig i Newcastle och London. Lyckligtvis fortfarande tillsammans med världens bäste Butler. Frankie & The Heartstrings släpper nytt album producerat av Bernard Butler! Omisskännliga gitarriff och en låt som sakta växer. Lyssna flera gånger! Här är Nothing Our Way.



Butler har inte haft en så spikrak karriär som han egentligen varit värd. Han lämnade Suede med buller och bång, slog sig ihop med David McAlmont, skapade två av pophistoriens bästa låtar i You Do  och Yes. Sedan slog dessa båda herrar ihop påsarna med Duffy och skapade Rockferry. Han har spelat med allt och alla, ibland skriver han låtar, ibland producerar han, ibland uppträder han. What a guy.

Mera skotska kyrkor

Vi får inte nog av de skotska kyrkorna, Chvrches , vi har tidigare uppat The Mother We Share, men den är bara början. det låter som Depeche Mode har gått ihop med Garbage, eller som något ur en Alan Warner-roman. Här spelar de på Art School för runt ett år sedan och låten heter Lies.

Ett ADHD-barns bekännelser

Robbie Williams har haft en riktig kalas-vecka! Han surnade till på Brett Anderson och sågade ett helt gäng band med fotknölarna. Sedan fick han lite ågren och nu försöker han snacka bort det på sin egen Radio Rudebox. Synnerligen underhållande att lyssna på.

Monumentala intron och feta refränger

Swim Deep har vi skrivit om tidigare, här. Nu släpper de en låt i samma stil - klockrena refränger, nu kryddat med ett nästan groteskt intro som är en tredjedel av låten. Fast på ett bra sätt.

Mumfords hjältar

Ni som planerar att se Mumford & Sons i STHLM eller CPH i vår får som extra grädde på moset Mystery Jets. De sågs som lovande i början av sin karriär, men den tog liksom aldrig riktigt fart. Nu har de hållit på ett tag, så de har en rad rätt bra melodier under bältet. Det lär nog bli trevligt.

Bästa låten hittills med detta London-band är Two Doors Down från 2008.

Snuskläppar

Swiss Lips släpper ny (nåja, de styrs numera av The Man, och för honom är den ny) singel U Got The Power i slutet på april. Förbeställ på Itunes t ex. Remixar av Klondike-kändisar som Bastille och The Horrors.Själva låten är ett drygt år gammal och finns på Youtube med en ganska kul video med klipp från breakdancefilmer från 80-talet.

Vittvätt

Ska man tro Alex Turner i Arctic Monkeys så är Los Angeles en stad byggd på rock'n roll. De är där ochs pelar in nytt material och trivs tydligen med omgivningarna. Kanske har de lyssnat på Bleached, en duo från trakterna (San Fernando Valley). 

Hypas ganska kraftigt just nu. Måhända finns det fog.

Citatmaskinen

Q: What's a deer with no eyes called?

Har man lite tråkigt och vill bli uppiggad, kan man alltid ringa Liam Gallagher. Har ni inte hans nummer så får ni hålla tillgodo med andrahandskällor. I nästan samma klass hittar man Robbie Williams. Nästan lika slängd i käften och inte så mycket till överjag som säger stopp.
Häromdagen twittrade han följande om Suede:
"Any quarter-decent three-chord knobheads could and did get a deal in the '90s. I won't name names because it would be unfair on..." innan han listade en hel rad band.

En man - Ett band?

Matthew Houck har sedan millennie-skiftet mutat in en del av rockfestivalområdet. Nämligen Chill-out-tältet. Lågmält och hudlöst har han under namnet Phosphorescent prånglat ut skivor som nosat i genrer som country, soul, mer eller mindre religiösa hymner, rock, ja, lite överallt. Bland annat har han gjort ett album med Willie Nelson-låtar.
Världen fick upp ögonen för honom med albumet Here's To Taking It Easy från 2010. Kanske blev det för mycket framgång för snabbt, för Houck kraschade både förhållande och New York-tillvaro. Han stack till Mexico och skrev ett nytt album i en hydda på en strand. Detta album släpps nu i vår och här är ett smakprov. Song For Zula. Vi tycker att han har rätt mycket gemensamt med Jason i Spiritualized.

Vem är han mest lik?

Förra gången hetsades det om snodda textrader från Morrissey. Vem har Håkan Hellström snott av den här gången? Tja, publiken är inte riktigt överens...
Somliga hör ekon av Johnossis Dead End.
Andra hör The Killers When You Were Young.
U2-referenserna har ni hört tidigare.
Döm själva.

A Lad In Fame

Man får väl anse att rebellen har blivit rumsren när han får en egen display på Victoria & Albert Museum. Den 23 mars och fram till den 11 augusti har V&A en utställning kallad David Bowie Is.
En given del av ett Londonbesök i sommar. Mer info om utställningen här.

Eteriskt

My Bloody Valentine  lever tydligen fortfarande, men låt oss lyssna på lärjungarna istället.
Vi har tidigare uppmärksammat Cheatahs här, och nu släpper de "nytt" på Soundcloud. Enligt rapporter är detta en tidig upptagning av en låt som kommer att finnas med på kommande albumet som släpps på Wichita senare i år. Det låter här mer som tidigare nämnda MBV än Dinosaur Jr.

Britannia rule the waves

När folk går utanför ramarna och ställer sig vid sidan av en stund, händer det oftast intressanta grejer. Fem män och en kvinna utgör bandet med det smått fantastiska namnet British Sea Power. Inte nog med att de gör en bra skiva, de arrangerar om den och blir ombedda att göra filmmusiken till en film i den pågående dokumentärfilmsvågen i eftersvallet av Searching for Sugarman. Filmen har den pampiga titeln From The Sea To The Land Beyond, och till British Sea Powers musik får man se bilder från den brittiska kusten, från år 1900 och framåt. Framför allt bilderna från 1900-1920 är rörande att se. Ni kan titta själva på delar av journalfilmerna, från BFI m fl på den utmärkta hemsidan. Titta i Explorer, Chrome funkade inte för oss. Sedan kan ni avnjuta sex minuter British Sea Power här nedan.

Bunnymen eller U2?

Håkan Hellström har donat klart i studion och släpper nu en skiva som doftar åttiotal. Producerat av bl a Måns Lundberg som sandpapprade lite på Deportees sound. Fast singeln som släpps nu är inte producerad av Lundberg, utan av Johan Forsman och ständige vapendragaren Björn Olsson.
Recensionerna talar om U2 och Bryan Adams, och det är bara att tjocka på där. Vi hade hellre sett en annan inrikting om man nu ska snöa in på åttiotal. Echo & The Bunnymen var i alla lägen mer intressanta än U2. Ja ja, vi får väl se i april när hela albumet släpps.

pojkband i parti och minut

Man är lite misstänksam mot pojkband i största allmänhet, och pojkband med siffror i namnet i synnerhet. Nåväl, somliga av dem har större djup än vattenpussar, tro det eller ej. The 1975 gör ett ärligt försök att vara både hittiga och ganska ambient emellanåt. Här det hittiga hållet:

francophone

Inte ett dugg franska Bastille har just värmt upp Two Door Cinema Club-publiker i delar av Europa. Ja, man kan definitivt se en linje i TDCCs New Order Light-dans-pop och denna skönsjungande bard. Enligt vittnen har de fått igång publiken ruggigt bra. Ok, låter bra, för det låter en smula slätstruket på skiva. Slätstruket eller ej, den gick in på andra plats på singellistan i England.
Plus för herr gospel-kör i bakgrunden.

Dansk Folkeparti

Danska punkarna Iceage har blivit uppskrivna p g a sin musik. Nu får musiken stå i bakgrunden när antifascister anklagar dem för att leka med fascist-symboler. Det luktar väl lite dansk folkeparti över det hela, och det luktar som bekant inte så fräscht. Läs kritiken här.
Danskarna själva tar det med ro, kritiken framfördes i Danmark för drygt två årsedan och då tog bandet avstånd från alla nazi-, rasist och otrevlighetslänkar.

Om ni skulle ha missat

Ja, alltså skulle ni ha missat Foals riktigt grymma Inhaler, en låt som kapslar in deras karriär från lite struttig student-funk till dagens arena-rock-ambitioner (Flood och Alan Moulder har producerat) ganska tight på fem minuter.

nostalgi

Vi kan vrida och vända på det i hundra år - var musiken bättre förr? För tjugo år sedan gjorde Britpopen entré. NME uppmärksammar det genom att göra en spotifylista med Dream Team. Det finns ju inte en låt här som inte skulle spela skjortan av vem fan som helst som spelar nuförtiden.

Stök och bök i Brooklyn

Brooklynbaserade The Men har stökat runt ett tag nu. Vi skrev om dem i slutet av januari förra året, läs här. Nu har de skramlat ihop till ett helt album. Från detta album hörs bl a denna låt, Electric. Det låter mer slick än för ett år sedan, men ge inte upp hoppet, kolla Youtube-klippet med samma låt live på puben i London. Väldigt lite snack och väldigt mycket värkstad.




 Och så har de släppt ännu en från albumet, I Saw Her Face:

Grumpy Old Men

Lloyd Cole pratar musik i senaste numret av Mojo. Dels pratar han om att nuförtiden pallar han inte lyssna om inte sångaren/sångerskan är superb, If the singer isn't exceptional I don't want to listen these days. I'm a grumpy old man that way. Vidare boostar han bob hund:
...I was completely flabbergasted by their two quite aggressive guitarists, proper rock'n'roll rythm section, mad scientist keyboard player and singer who reminded me of Peter Gabriel in early Genesis. bob hund are my favourite rock band since Roxy Music.

Några som varit borta läänge, några som varit borta en stund...

Efter mer eller mindre katastrofala återförenings-spelningar hotade/lovade Suede med ett nytt album. Så har dagen kommit för ett smakprov därifrån. Brett Anderson ser ut som Mads Mikkelsen men har rösten i behåll. Singeln It Starts And Ends With You kan faktiskt ta plats bland de andra Suede-singlarna i skivhyllan utan att skämmas - här finns en klockren refräng och ett gäng hooks som man går och nynnar på långt efter att låten klingat av. Tummen upp!





Sedan har The Strokes också tagit sig samman och skapat nytt. Gruppen som i mångt och mycket står och faller med herr Casablancas röst, gör också en bra återkomst, men inte lika omedelbar som Suedes.

Welsh rarebit

Lite gammeldags indiepop kan väl ingen vettig människa ha något emot. Just nu så lovordas The Vestals från Wales. Det är väl lite Piggelin över det hela - lite spritsigt och fräscht ett tag, men ingen längre eftersmak. Sångaren ser dock ut att klara att domptera en publik med en stol eller nåt, så vi avskriver inte Vestals helt än.

Von Post

The Postal Service är en duo med Death Cab For Cutie's Ben Gibbard som ena halvan. Här låter han sin mer elektroniska sida ta överhanden.

Upp med paraplyerna!

För de som tycker det är coolt med brorsor (eller systrar) som spelar musik tillsammans har de senaste åren varit trevliga: listan över såna grupper kan göras lång. Ta bara vår svenska första förbandslåda, eller The Cribs ( som i och för sig späddes ut lite av Johnny Marr) och längre tillbaka hade vi Eldkvarn, Psychedelic Furs, Embrace, och ja, BeeGees. Slår hjärtat ett extra slag när du hör såna grupper så ska du nog kika på Family Rain. Tre bröder som rockar. Tidigare har vi pratat om Trust me...I'm a genius (den finns på Klondikes spotifylista), här kommer Carnival, redan ute i etern som bakgrundsmusik till fotbollsprogram i England.

Weezer-skolan

I denna era av friskolor till höger och till, öh, höger, så kommer här lite alumni från Weezerskolan i Llareggub: Surfer Blood. De sågs på Way Out West 2010. Tre år senare så släpper de det här som man gillar om man gillar Weezer-pop. Liksom.

Virginia Tobak

Man kan diskutera ihjäl sig om huruvida en låts förträfflighet mest beror på produktionen eller om den lyser av egen kraft. Det finns hur många exempel som helst på båda teorierna. För anhängare av feta produktioner, påfallande ofta soul- och r'n'b-diggare, kommer här en ny förmåga att hålla ögonen på: Matthew E White.
Han sitter i Richmond, Virginia, och omger sig med musiker av yppersta kaliber, eget skivbolag och det hele. Nu släpper han eget album och gillar man det så gillar man det.

Dansk cigg

Prince, som själv är uttalad Youtube-motståndare, släpper nytt material, med nya kompgruppen 3rdEyeGirl (tror vi, allt med den mannen måste följas av frågetecken). Men han har som sagt själv kontroll på grejerna, så ni får kika på hemsidan. Som heter 20pr1nc3, vad annars? Klicka på länken till vänster.

Påminnelse

Vi påminner igen om att de flesta grupper som presenteras här på Klondike återfinns på Klondikes Spotify-lista.
Som ni med fördel kan prenumrera på.

Aussie Jaguarer

Vi har nämnt dem förr. Ett australiensiskt band med coolt namn och ganska udda sound. Jagwar Ma. Innan så stannade beskrivningen där. Nu kan vi med glädje ändra det sista till : ...och kraftigt beroendeframkallande melodier. De är polare med Foals. Det ryker från högtalaren. e har fortfarande bland de coolare namnen i rock just nu.  Lyssna på detta.

while we're at it

Ja, medan vi ändå är inne på retro, så kan ni ju lyssna lite på Wide Eyed med engelska gitarrer. De lägger ner stor möda på att få oss att tro att det är 1982 och Robert Smith ännu inte blivit fet. 

Inte lika uppskrivna som Haim, Peace och de andra, men man kan gott hålla ett öra åt deras håll för att se vartåt det barkar...

Skit i Bowies nya - lyssna här!

Man kan ju ignorera hr Bowies senaste utsläpp. Nej, lyssna hellre på Night Engine som definitivt lyssnat en hel del både på Bowie och Talking Heads. Det är energiskt och svettigt och förvånansvärt vitalt. Att de sedan har spelat med ett band döpt efter en svensk grabb är ju lite kul. Om man är svensk. Fniss.

Eight Miles High

Alla som saknar Byrds, Beatles Magical Mystery Tour-era och Boo Radleys: här kommer en liknande retro-tripp. Temples gör ett bing bångandes  serve-ess. Det är reverb, körsång, harpor och hela köret. Lyssna i bilen och låtsas att du kör runt i varmare länder.

Och vad kan vi förvänta oss av 2013?

Jo, för det första gör en hel rad band nya album, bl a Arcade Fire som spelar in tillsammans med LCD Soundsystems James Murphy. Det luktar ju rätt intressant...
Daft Punk kommer också med nytt under året. Likaså Vampire Weekend, som vi nog tycker inte riktigt motsvarat förväntningarna man skapade med en räcka fenomenala poplåtar som Oxford Comma, Cape Cod Kwassa Kwassa och A-punk.
MGMT är också välkomna tillbaka in i matchen. Man kan fortfarande stöta på deras Kids på radion, i affären eller i tv-serier. de spelar in med Dave Fridmann, som senast jobbat med Tame Impala, men tidigare varit hustomte hos Mercury Rev och Flaming Lips. Schysst CV.

Det ska bli spännande att se hur det går för band som vi pushat för: Peace, Swiss Lips, Seasfire, Chvrches, Swim,ja, listan kan göras lång.
Vi tänker också hålla öronen öppna för irländska Kodaline. Lite tidiga Coldplay-vibbar. Här med All I want.

Shields gjorde en EP, men mest snackades det om den gulliga videon. Den är ganska charmig. Och låten också.



Glöm inte Swim Deep från Birmingham som vi skrev om i oktober. En trio singlar från Swim Deep kommer här, och de lovar gott.