Ride var riktigt riktigt bra. På nittiotalet. Stone Roses var riktigt riktigt bra. I slutet av åttiotalet. Pink Floyd var riktigt riktigt bra. För fyrtio år sedan. När de var unga och vitala, fulla av förväntan. Hur bra låtar de än skrev så känns det ju sådär att se en hop blekfeta, tunnhåriga rockrävar harva sig igenom en greatest hits-spelning. Det blir lite Finlandsfärja. Ni vet hur man tänker när man på stan möter en sextioåring med Pink Floyd-t-shirt och bandana, act and dress your age.
Sedan har vi de här dinosaurerna som bara vägrar lägga sig ner och dö: The Cure, New Order, Thåström, Primal Scream, Echo & The Bunnymen, Depeche Mode för att bara nämna några. Det kan ju inte vara samma universum att se Stones i början av sjuttiotalet och se dem 2014. Det blir ju ett musikprojekt på ålderdomshemmet.
Sen kan man ju alltid skylla på marknaden. Folk i femtioårsåldern går fortfarande på rockkonserter nuförtiden. För trettio år sedan var det bara ovan nämnda rockräv i Pink Floyd-tröja som gjorde det. Nu finns det horder av femtioåringar som vill skråla sig igenom Twisterella ännu en gång. Återigen -Silja Line.
Nä - ta och lyssna på originalplattorna och gör det högt. Gå gärna på konsert, men gå på något som debuterat på 2000-talet i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar