The Drums till Sverige!

Den amerikanska gruppen som överdoserat på The Smiths gör en snabbvisit i Norden. Man spelar på Mejeriet i Lund och på Berns i Stockholm. Vad som verkar mest lockande är nog att se dem på Amager Bio (!) utanför CPH. Detta är ett ställe där en hel massa amerikanska indie-band spelat.
 Bl a The Pains Of Being Pure At Heart, som minnesgoda Klondikeläsare stiftat bekantskap med i den här låten som luktar Just Like Heaven av The Cure. Är det någon läsare som faktiskt varit på detta hak? Ska vi åka dit och bekanta oss med det? The Drums spelar där den 7 mars.  Deras bästa låt är deras första låt. Och de har Snygga T-shirts till försäljning.

Nytt från Serenades

Serenades fick lägga till ett We Are av copyrightskäl. Från albumet Criminal Heaven lyfts nu Come Home. Det känns som skivbolagsstrategiskt tänkande, för det osar Chris Rea och USA-marknad här. Slickt och ganska prydligt. Bra i bilen!

Årets BRITS och kompisar från förr

Som vanligt var årets BRIT-awards ganska slätstrukna. Det roliga var de musikaliska bidragen. Blur fick pris för Outstanding Contribution To Music och tackade med att spela fem låtar på raken: Girls & Boys, Song 2, Parklife, Tender (komplett med gospel och allt) och This Is A Low. Trevligt att se Coxon spela gitarr igen.



Rätt OK, men ska man tacka för ett pris av den digniteten ska man göra som Pet Shop Boys gjorde år 2009 när de fick pris. Med sydostasiatiska dansare i kostym och portfölj, Lady GaGa och Brandon Flowers som bakgrundsångare (där Lady G hör hemma).

Shoemakers Of The World- Unite And Take Over

Converse har ett kul (?) koncept där de låter tre artister göra en låt tillsammans, 3 artists - 1 song. Åtminstone två av resultaten är lite småputtriga.
Santogold och Julian Casablancas från The Strokes gör tillsammans med Pharrell en pyttipanna som med lite HP-sås och en klar sitter som kniven i bonden.  Lyssna på My Drive Thru:




Sedan kan ni botanisera vidare med Gorillaz, som tillsammans med Andre 3000 och James Murphy gör Do Ya Thing. Kolla här. I anslutning till detta har Jamie Hewlett designat några canvas-skor. Neat.

Joel Alme

Jag vet att det är en sorglig syn, but never the less impressing...

Ibland viker man in på ett stickspår. I det här fallet med GBG. Och dess inställning till livet i stort. I övriga världen kallad humor. Ta Joel Almes låt som IFK har gjort till landets i särklass bästa inmarschlåt. Vänligen notera kängan till Elfsborgs konstgräs. Jamen, det är stor humor, mina damer och herrar. Kolla här.

Stilla flyter floden fram

I Stoke-on-Trent (not derelict - just left behind a bit) har ett embryo till ett stadiumrockarband tagit form.
 All The Young har det väl förspänt med bombastiska låtar, vältrimmad PR-byrå, snygga kostymer, karismatisk ledare och något att fly ifrån. Här ett par smakprov. Kom ihåg var ni hörde det först.

Nytt i Hellström-land

I staden där man har en deprimerande syn på fotboll, där man finner Sveriges i särklass mest intressanta Kina-krog (Kin Long förtjänar en helt egen spalt någonstans), där dialekten gör att man inte kan ta invånarna på allvar, där Håkan Hellström öppnade portarna till ett klubbland, därifrån kommer nu alice b. Hon får snällt finna sig i att bli jämförd med ovan nämnda herre p g a ovan nämnda orsaker (dock inte Kin Long). Helt oförtjänt då hennes andliga rådgivare torde ha varit Billy Corgan och Robert Smith. Både Hellström-fans, Cure-fans och Pumpaskallar kan spendera lite tid med denna dam.

Who would've thought 20 years ago...

Den eviga frågan var det bättre förr? är relevant även i ett pop-perspektiv. Var musiken bättre förr? Någon sade att den musik som gör störst avtryck i dig är den musik du lyssnade på mellan säg 14 och 25. Av en mängd olika anledningar: man har tid att lyssna, den emotionella kartan är inte färdigritad, man associerar musiken till händelser som formar ens liv och så vidare.
Jag vill nog hävda att även om man tar ovanstående med i beräkningen så blir man fundersam när man ser på en lista över låtar och album som släpptes för 20 år sedan. Jag har svårt att tänka mig att detta år kommer upp i samma volym Bra Musik som året 1992. Jag menar, titta (och lyssna) på det här, nu kör vi: (av utrymmes-skäl har jag inte bäddat in länkar utan klicka på titeln så kommer ni vidare)
1992 - Vilket år!

• Hårt hypade Blur släppte sin (bästa) singel Popscene som uppföljare till debutalbumet. Singeln gick ganska spårlöst förbi, Blur vässade klorna, hyrde in Stephen Street igen och gjorde koncept-albumet Modern Life Is Rubbish.
• Ännu mer hypade Suede debuterar med singeln The Drowners. På klassiskt brittiskt manér är b-sidan (My Insatiable One, som Morrissey gjorde cover på) väl så bra som a-sidan. Ett elektriskt samarbete mellan Butler/Anderson som senare imploderade.
• Även Verve debuterar med All In The Mind. En ganska oslipad diamant, men det blev bättre...
• Ännu en debut: Adorable. Deras debut måste ju vara bland de fem bästa debutsinglar någonsin - Sunshine Smile. Sedan brann de ut och slocknade. Även denna singel har en grym b-sida: A To Fade In.
• Pavement gjorde sin debut Slanted And Enchanted. Kommentarer överflödiga.
• Manic Street Preachers gjorde sitt debutalbum Generation Terrorists. Låtlistan fick revideras inför USA-lanseringen, de var ju rätt, ska vi säga kritiska? 
• Luke Haines och hans Auteurs debuterade med Showgirl. Påminde om om Suede, fast sa man det till dem fick man på käften.
• Ride släppte en försmak till sitt nya album Going Blank Again. Försmaken klockar in på strax under nio minuter...inte många radiospelningar där, nä. 
• Lightning Seeds släppte sin Life Of Riley och visade att man fortfarande kan snickra ihop en poplåt i Liverpool.
• The Cure släpper Friday I'm In Love.
• Sist men inte minst: Pulp lämnar skuggorna och kommer ut i ljuset med Babies. 

Som sagt, ganska svårslaget, eller hur?

Sunderland FC

Sebastian Larssons pop-intresse vet jag inget om, men den grabben kan slå en frispark så man blir svag i knäna. Då denna blogg har fokus på musik lämnar vi Stadium of Light och beger oss istället till Sunderlands två mest intressanta band. Ni som följt Klondike i embryo-form känner igen Frankie & The Heartstrings. Deras Hunger går fortfarande varm på i alla fall min spelare.


Även Ungrateful är ruskigt bra.




I andra hörnet av puben finner vi Field Music, som kanske inte är lika lätt-tillgängliga men desto mer komplexa. De var och körde sin senaste singel (I Keep Thinking About) A New Thing i The Guardians studio. Undrar vad Martin O'Neill säger om gitarristens St Pauli-klistermärke...

Wha's like Us ? Damn Few - And They're A'died

Från Skottland härstammar en hel del, kolla in dikten bakom rubriken. Regelbundet spottar denna del av Storbritannien ut popgrupper av rang. På senaste tiden har en grupp nämnts ofta från denna landsända: Django Django från Edinburgh. Ni som hängt med i musiksvängen minns irländska Stump i slutet av 80-talet. det här är en sentida släkting. Oväntade vändningar och ganska bångstyrigt.  Lyssna på Default

Mer Spector

I väntan på albumet som släpps i mars är vi hänvisade till Youtube för att njuta av Spector. Fullständig skandal att man varken kan köpa eller lyssna på någonting av Spector nånstans. Därför erbjuds nedan ett axplock. Dels videon (av en svensk) till Grey Shirt & Tie och dels Jools Holland-uppträdet. Att jämföra med Lana Del Reys uppträde på samma show.

Down South

Ska det göras bra musik i The United States Of A, så ska den göras i södern. Alabama Shakes står på tröskeln till stjärnhimlen och de gör det enda rätta: skiter i trender och attityder och satsar på låtar som biter sig fast! Lyssna här på Hold On.

Finbesök i snökaoset

Friendly Fires är enligt egen utsago i Sverige för att skapa ny musik. Instängda i ett snöigt Älvsbacka ska de skriva och spela in nytt material. Alla människor med minsta musikintresse borde se sångaren i detta band dansa på en scen. Tills du får chansen så får du trösta dig med deras paradnummer Paris. Den bästa låt som hittills skrivits om platonisk vänskap.

CloudCuckooLand

Norge är lite som Frankrike i popsammanhang. Alltså i division sex. På grusplaner. Utan elljus. Men även en blind höna snubblar ibland på ett korn. I det här fallet heter kornet Philco Fiction.
Ganska hypade och lagom drömska, absolut inte radiovänliga men perfekta att ha i en bil i ett gnistrande snölandskap. De ska tydligen vara riktigt sevärda, med en märklig mix av musik och performance. Kanske i närheten av dig?

Spegelboll

Japp, plugga in discokulan och sätt på stroboskopen. New Yorks The Phenomenal Handclap Band släppte sin första skiva för ett par år sedan (med hjälp av bl a TV On The Radio).Bäst därifrån var 15 To 20.
De verkar ha uppenbara luckor i sina mattekunskaper. De följer nu upp detta med en ny frispark rätt i krysset, The Right One

 De släpper sitt album nästa vecka och ska ut och turnera med ingen mindre än Bryan Ferry!