nostalgi

Vi kan vrida och vända på det i hundra år - var musiken bättre förr? För tjugo år sedan gjorde Britpopen entré. NME uppmärksammar det genom att göra en spotifylista med Dream Team. Det finns ju inte en låt här som inte skulle spela skjortan av vem fan som helst som spelar nuförtiden.

Stök och bök i Brooklyn

Brooklynbaserade The Men har stökat runt ett tag nu. Vi skrev om dem i slutet av januari förra året, läs här. Nu har de skramlat ihop till ett helt album. Från detta album hörs bl a denna låt, Electric. Det låter mer slick än för ett år sedan, men ge inte upp hoppet, kolla Youtube-klippet med samma låt live på puben i London. Väldigt lite snack och väldigt mycket värkstad.




 Och så har de släppt ännu en från albumet, I Saw Her Face:

Grumpy Old Men

Lloyd Cole pratar musik i senaste numret av Mojo. Dels pratar han om att nuförtiden pallar han inte lyssna om inte sångaren/sångerskan är superb, If the singer isn't exceptional I don't want to listen these days. I'm a grumpy old man that way. Vidare boostar han bob hund:
...I was completely flabbergasted by their two quite aggressive guitarists, proper rock'n'roll rythm section, mad scientist keyboard player and singer who reminded me of Peter Gabriel in early Genesis. bob hund are my favourite rock band since Roxy Music.

Några som varit borta läänge, några som varit borta en stund...

Efter mer eller mindre katastrofala återförenings-spelningar hotade/lovade Suede med ett nytt album. Så har dagen kommit för ett smakprov därifrån. Brett Anderson ser ut som Mads Mikkelsen men har rösten i behåll. Singeln It Starts And Ends With You kan faktiskt ta plats bland de andra Suede-singlarna i skivhyllan utan att skämmas - här finns en klockren refräng och ett gäng hooks som man går och nynnar på långt efter att låten klingat av. Tummen upp!





Sedan har The Strokes också tagit sig samman och skapat nytt. Gruppen som i mångt och mycket står och faller med herr Casablancas röst, gör också en bra återkomst, men inte lika omedelbar som Suedes.

Welsh rarebit

Lite gammeldags indiepop kan väl ingen vettig människa ha något emot. Just nu så lovordas The Vestals från Wales. Det är väl lite Piggelin över det hela - lite spritsigt och fräscht ett tag, men ingen längre eftersmak. Sångaren ser dock ut att klara att domptera en publik med en stol eller nåt, så vi avskriver inte Vestals helt än.

Von Post

The Postal Service är en duo med Death Cab For Cutie's Ben Gibbard som ena halvan. Här låter han sin mer elektroniska sida ta överhanden.

Upp med paraplyerna!

För de som tycker det är coolt med brorsor (eller systrar) som spelar musik tillsammans har de senaste åren varit trevliga: listan över såna grupper kan göras lång. Ta bara vår svenska första förbandslåda, eller The Cribs ( som i och för sig späddes ut lite av Johnny Marr) och längre tillbaka hade vi Eldkvarn, Psychedelic Furs, Embrace, och ja, BeeGees. Slår hjärtat ett extra slag när du hör såna grupper så ska du nog kika på Family Rain. Tre bröder som rockar. Tidigare har vi pratat om Trust me...I'm a genius (den finns på Klondikes spotifylista), här kommer Carnival, redan ute i etern som bakgrundsmusik till fotbollsprogram i England.

Weezer-skolan

I denna era av friskolor till höger och till, öh, höger, så kommer här lite alumni från Weezerskolan i Llareggub: Surfer Blood. De sågs på Way Out West 2010. Tre år senare så släpper de det här som man gillar om man gillar Weezer-pop. Liksom.

Virginia Tobak

Man kan diskutera ihjäl sig om huruvida en låts förträfflighet mest beror på produktionen eller om den lyser av egen kraft. Det finns hur många exempel som helst på båda teorierna. För anhängare av feta produktioner, påfallande ofta soul- och r'n'b-diggare, kommer här en ny förmåga att hålla ögonen på: Matthew E White.
Han sitter i Richmond, Virginia, och omger sig med musiker av yppersta kaliber, eget skivbolag och det hele. Nu släpper han eget album och gillar man det så gillar man det.