Daddy's gone

Innan året är slut måste vi nämna Tim Wheeler, gamle Ash-sångaren, som gjorde ett riktigt starkt album efter pappans död i Alzheimers.Hela albumet tillägnas fadern och sångerna kretsar kring relationen far-son, utifrån sonens perspektiv. Starkast skiner Medicine och Vigil.

Kan vi starta en ny trend?

Tv-serier känns ofta som sådana där Knorr/Blå Band-färdigsåser. Lite lagom ljumna. Minns ni Hammarkullen från 90-talet? Där var det jädrar anamma inget som var lagom. Eller ljummet. Manusförfattaren till den serien, Peter Birro har sedermera skrivit mer dramatik, senast manus till filmen om Monica Z. Nu i julhelgen visas i TV hans nya serie om ett rockband. Serien är döpt efter Morrisseys solodebut Viva Hate. Se där en ny trend: kan vi inte skapa tv-serier som döps efter klassiska album? Brittiska Life On Mars var ju lite i den stilen.
Det bådar gott att musiken det fiktiva bandet gör i serien är skapad av Soundtrack Of Our Lives-killarna Ian Persson och Kalle Gustafsson.

Fler prisutdelningar! Fler galor! Längre röd matta!

Det går lite inflation i pris-utdelningar i musikbranschen. Det är Grammys, BRIT-awards, rockbjörnar, polar-björnar (eller i a f polar music prize), MTV och gud vet allt. Nu ger sig tungviktarna BBC in i matchen och fläskar på i december med BBC Music Awards. Och när så stora elefanter spänner musklerna då är det inte bara gudsförgätna platser som Berns Salonger som är skådeplats. Nä, här flyttar man in i den arena som BRIT-awards flyttade ut ur 2010, Earl´s Court.
Vi snackar 19000 åskådare. För att inte tala om proveniensen. Suck.
Här är de bästa framträdandena, Coldplay som gör sin Sky Full Of Stars med armband på publiken och Avicii i bakhuvudet. Sedan Catfish & The Bottlemen som gör sin Kathleen.

McCartney ojar sig

Sir Paul McCartney ojar sig över att ungdomen nuförtiden bara lyssnar på musik i Kjell & Co-hörlurar och bara på kassa molntjänster (läs Spotify).
-Argh, I spent hours making that high-fidelity sound! Get a decent set of headphones! Please!   
och...
For me, I’d love people to be listening to the music in the most perfect way, so they can experience exactly what we made in the studio. But then it’s the difference between looking at a painting in a gallery and looking at a postcard of it!
Ur The Guardian.

Så sant som det är sagt.

2014 årsbästa

Som vanligt har det flutit en strid ström musik under året. Som vanligt har vi plockat ut det vi tyckt vara bäst. Och som vanligt har vi samlat ihop en årsbästa lista! Detta har rört oss mest detta år, ingen inbördes ordning:

Sleaford Mods
Fyrtioårs-kris? Men underhållande! Välartikulerad (?) samhällskritik.






Merchandise
Detta kändes helt oväntat. Och bra!




The Knocks
Varför blev inte detta en hit när annan gödsel blev det?




sist men inte minst Future Islands som gjorde en fenomenal spelning hos David Letterman. Snacka om inspirerat framträdande.

Peter Crouch rockar fett

Musik och fotboll har alltid haft täta kontakter, speciellt i England.
Här rockar Peter Crouch på en konsert med Kasabian.

Kitsuné that!

Favvisarna Citizens! har gjort ny skiva, ny singel och hostar upp en mindre Europa-turné i april. Närmast för oss i Norden är Hamburg.
Nåväl, singeln har släppts och videon för singeln finns i två versioner, dels en vanlig och dels en interaktiv. Den vanliga ser ni här nedan och den interaktiva når du här.

Från källaren

Vi vet absolut ingenting om dessa/denna, men det vilar något spöklikt över alltihop. Dean Blunt, med 50 Cent. Inte tvärtom, alltså. 

Käckt namn

Bandnamn blir nästan alltid coolare på franska. Jag menar ta bara ett band som Ou est le swimming-pool?Det är ju über-coolt. Detta skulle ju inte låta lika käckt på holländska, Nouveau Vélo. Nuije Cuiklen? Eller nåt. Först lät det ganska skrälligt och reverb-mättat. Men nu har de skalat av soundet och gjort det här: Turning Away.
Sa vi att en av deras första EP hette Courgette. Jag menar, bara en sån sak...

Populär Historia

Det kan väl knappast ha undgått någon att det i år är hundra år sedan första världskriget bröt ut. De inblandade länderna högtidlighåller detta på olika sätt lite här och var.
I Ypres i Belgien, epicentrum på västfronten, folk dog i drivor och staden raserades fullständigt, har man bett Tindersticks tonsätta museets utställning om detta mörka kapitel i mänsklighetens historia. Lämpligare kandidater får man leta efter.
Du kan köpa skivan, men då tappar du väl hela upplevelsen. Åk hellre till Belgien.
Låter detta för mörkt, så finns ju Liverpoolbandet The Farms låt All Together Now från nittiotalet kvar, som också behandlar samma ämne men i en up-tempo-låt. Den blev en allsångslåt på ståplatsläktarna i åtminstone Liverpool. Trots drag av Manchester-sound...

I guess they go to Heaven

På tal om dinosaurer som vägrar dö. Jimmy Ruffin dog i veckan. Mästaren på olycklig kärlek. Bara låttitlarna är i en klass för sig: smaka på Farewell is A Lonely Sound.
Här hans mest kända.

Återföreningarnas tid

Listan på band som återförenas efter x antal år isär kan göras lång. Senast i raden är 90-talsgiganterna Ride. Andy Bell var ju upptagen med Oasis länge och väl och sedan med Liams kvasi-Oasis Beady Eye.

Ride var riktigt riktigt bra. På nittiotalet. Stone Roses var riktigt riktigt bra. I slutet av åttiotalet. Pink Floyd var riktigt riktigt bra. För fyrtio år sedan. När de var unga och vitala, fulla av förväntan. Hur bra låtar de än skrev så känns det ju sådär att se en hop  blekfeta, tunnhåriga rockrävar harva sig igenom en greatest hits-spelning. Det blir lite Finlandsfärja. Ni vet hur man tänker när man på stan möter en sextioåring med Pink Floyd-t-shirt och bandana, act and dress your age.

Sedan har vi de här dinosaurerna som bara vägrar lägga sig ner och dö: The Cure, New Order, Thåström, Primal Scream, Echo & The Bunnymen, Depeche Mode för att bara nämna några. Det kan ju inte vara samma universum att se Stones i början av sjuttiotalet och se dem 2014. Det blir ju ett musikprojekt på ålderdomshemmet. 

Sen kan man ju alltid skylla på marknaden. Folk i femtioårsåldern går fortfarande på rockkonserter nuförtiden. För trettio år sedan var det bara ovan nämnda rockräv i Pink Floyd-tröja som gjorde det. Nu finns det horder av femtioåringar som vill skråla sig igenom Twisterella ännu en gång. Återigen -Silja Line.

Nä - ta och lyssna på originalplattorna och gör det högt. Gå gärna på konsert, men gå på något som debuterat på 2000-talet i alla fall. 

Den svenska skolan '94

Vi uppmärksammade tidigt Alice B från gbg.Det kan ni läsa här. Nu dyker hon upp på Göteborgska School'94s (tidigare hmmm - school) EP. Det låter lite som gamla Edson, eller?

Tour Tour Tour

Hur slår man igenom i Amerika? Många band skriver under på framgångsreceptet: turnera, turnera och turnera. Temples är nu inne på sin fjärde (!) USA-vända på 18 månader. Nu i november släpper de sitt debut-album på nytt, ommixat av Beyond The Wizard's Sleeve. Vad ska det vara bra för, undrar vi. Kolla in de här serve-essen från den ursprungliga plattan:

Public Access TV

Så kallar sig N Y-band. I början av året släppte de singeln Monaco, och har därefter släppt en räcka låtar som lovar gott.

Här den senaste: Lyssna även på Monaco:

Tillbaka till Australien

Andra hands-England. Tja, kanske. DMA's låter som vilket Manchesterband ca 1990-91 som helst så gillar man det så gillar man det. 

Sherifferna av Nottingham

Nu är de på det igen, Nottinghams (kanske Storbritanniens) argaste och kanske mest välartikulerade (nåja) samhällskritiker. Sleaford Mods. I musikbloggen Louder Than War pratar Jason Williamson om vad låtarna på den nya EP:n Tiswas handlar om: (direkt citat, Louder Than War är en bra site att hålla koll på)

Tiswas: “An attack on the waning power of guitar based rock n roll and its short-sighted viewpoint combined with the armchair anarchic lobbyists who fucking point their fingers at the masses like cunts. I know works shit but I’m not putting my daughter on the street to please you cocks.”

The Mail Don’t Fail: “The dross of right wing media. Easy target I know but one that all the same is getting worse. Good people brainwashed by these cocks. Plus another stab at the slow death which is local government and its banal workings.”

6 Horseman (the Brixtons): “Part fictional account of misguided drug use to fit a stereotyped image in order to sell records. Also a stab at delusional self-images which always end in tears. The people may tow the line but they will eventually tell you to fuck off if you keep telling them you are Elvis. Also a cheeky stab at the purists who inhabit the gig scene, so informed yet so uninformed.”

Bunch of Cunts:  “Random observations from a city in 2014. Bunch of Cunts also touches on the distain you can sometimes have for your fellow human beings, the despair in conformity, and the despair of your own place in conformity.”

The Demon: “The nickname for a specific leader of an army currently fighting wherever. The cause or the country or the reasons are of no relevance really. War and its on-going trail of death is an enemy of our existence, regardless of fucking wherever or whoever. Fuck the excuses. It’s a money spinner full of ego and extremely insulting methods of justification. Fuck off demon. Fuck off.”

Slut citat. Nuff said.

Kravall-smileys

Vi har ju redan pratat om KLF och deras avsked till musikbranschen. Men både Drummond och Cauty har ju fortsatt i samma stil. Cauty mer i konstform, dock.Ett tag sysselsatte han sig med att skapa små minidioramor i skala 1:83 (ja, varför inte?) av verkliga och uppdiktade händelser. Han kallade dessa A Riot In A Jam Jar, för det var där dioramorna var placerade: i syltburkar. Man kan se scener från protester vid G-20-möten (på riktigt)blandat med scener där tex en folkmassa sliter ut Charles och Camilla ur limousinen för att lyncha (?) dem. (ganska oriktigt). I en annan scen lynchar en uppretad student-mobb utbildningsministern för att han svängt i frågan om avgifter på universiteten (inte heller så riktigt). Fortfarande en nagel i ögat på samhället, den gode Jimmy.

Nu senast har han gjort sig känd för sina Smiley-dekorerade kravall-sköldar. Han har köpt upp ett antal av polisens (avlagda) kravallsköldar av genomskinlig hårdplast. Sen har han dekorerat dem med en stor Smiley på insidan, så den syns genom den genomskinliga plasten.
Han fick idén när styvdottern (mamma är Alannah Currie från gamla Thompson Twins, numera Cautys äkta hälft) deltog i husockupation i London för ett par år sedan, och bad om skyddsutrustning. Där och då föddes idén med en sköld med ett glatt budskap.
 Så nu, två år senare, gjorde han slag i saken och tillverkade ett begränsat antal. Acid Squatting.

Nytt från Telegram

Ni kommer väl ihåg Roxy Music mk 2000-bandet Telegram? De fortsätter i samma stil. Det kunde vara Bryan Ferry & Co som skanderar Regatta med rullande r och flamenco-handklapp. Ett måste på en lördagkväll.

Skotsk Neon

Vi har pratat om Neon Waltz innan, och fler än vi har uppat dem kraftigt. Här spelar de sin Sundial live ute på Freswick Castle, vid Nordsjön.

Skotsk apelsinjuice med besk eftersmak

Ett av de första och största banden från Glasgow var Orange Juice. De bildades i medelklassförorten Bearsden 1979. Det var indie så det visslade om det: Postcard records o s v.
Frontmannen Edwyn Collins fortsatte med musik, som producent för bl a The Frank & Walters. Sedan fick han en stroke 2005.
Nu har det gjorts en dokumentär om honom, en dokumentär som har sitt nav i denna stroke och kampen för att komma tillbaka. Här är en trailer för filmen. Filmen i sin helhet kan hyras på iTunes från den 20 oktober.

Svalt mottagande

När man tittar på rubrikerna kring U2 och deras nya skiva får man upp rubriker som How To Delete The U2 songs From Your Iphone. Just saying.

Foxygen släpper nytt album i mitten av oktober. Gruppen som tidigare gett oss små juveler i form av San Francisco och albumet med den underbara titeln We Are The 21st Century Ambassadors Of Peace And Magic.
Här deras första släpp från den nya plattan. Speciellt det första spåret är ju bedårande.

Ett vinnande koncept

Kleerup, denne briljante man, hela tiden på gränsen till sammanbrott, återgår nu till sitt ursprungskoncept: att hyra in förstklassiga svenska tjejer att sjunga hans alster. Tidigare har han låtit Neneh Cherry, Robyn, Titiyo, Lykke Li och Marit Bergman för att nämna några.Åtminstone Robyn- och Titiyo-samarbetena gjorde ju rejäla avtryck i pophistorien.
Nu har han kallat in Malin Dahlström från Niki & The Dove, Jenny Wilson och Maja Ivarsson från The Sounds.
Den första låten från dessa sessioner sjungs av norska Susanne Sundför. Hon gör dels eget och så har hon sjungit med band som Röyksopp och Maps. Bara det sistnämnda kan ju göra en knäsvag. Med Röyksopp gjorde hon bl  a en cover på Depeche Modes Ice Machine. Här gör hon Kleerups Let Me In.

New Order på Mute!

New Order (minus Peter Hook) släpper sitt tionde album på legendariska Mute Records. Nu är det väl i och för sig ett BRA tag sedan en vettig New Order-låt gjordes, men ändå...

Keyboard commands

Alt-J drog ned applådåskor för två år sedan med albumet An awesome wave. I sommar har de droppat ett par tre singlar som hintar att de absolut inte tappat stinget. Det finns inget band i västra Europa som låter som Alt-J. Här med Every Other Freckle. Nytt album kommer 22 september.

När punken mötte rapen

För tjugo år sedan blixtrade synapserna hos Beastie Boys till och smälte samman sin vita hip-hop med punkens energi och vildhet. Det är få artister inom hip-hop, r'n'b, rap och dylikt som låter BÄTTRE live än på skiva. De här grabbarna lyckas med det konststycket. Det här klippet är som ett stridsplan som startar från ett hangarfartyg. Eller som Sir Alex Ferguson när han kopplar på hårtorken.

Gå i barndom

Från Sarf London kommer Childhood som vi uppmärksammat förr, bl a  här.
Det tog lite tid, men nu släpper de debutalbum. Vassego!

Britpop für alle

Säger man Tyskland är väl inte popmusik det första man tänker på, och definitivt inte gitarrpop. en nu kommer ett tyskt band som nog borde appellera till alla som gillar Swim Deep och Temples.
Big Skies här med So High (sic) .

Sommarplågan något sent

Via Neon Gold får vi nys om The Knocks nya singel Classic. ch den är en riktig feting: den funkar i bilen, i hörlurarna whenever, på radiosporten, var fan som helst.

Berlin

Berlin i popsammanhang har oftast handlat om Bowie, Depeche Mode, U2, Nick Cave eller några andra i svart läder (läs Kent). Men här har vi lite glittrigt-paljettigt och svettigt från Manic Street Preachers. De har släppt ny skiva, Futurology, so bär starka konnotationer till Centraleuropa och Skandinavien och Berlin.Men oavsett ovan nämnda grupper så är det ett annat stadiumband som far genom skallen när man hör flaggskeppet i Futurology: Walk Me To The Bridge. Det är tidiga Simple Minds(!). Låten skulle kunna handla om forne bandmedlemmen Richey som försvann 1995, och de sista spåren slutade vid Severn bridge, mellan Wales och England. Men tji fick ni, för låten inspirerades av en överfart på Öresundsbron.


Hör själva:

Courtesy Of Leytonstone

Från Leytonstone (nordöstra London) kommer bl a Steve Harris (Iron Maiden), David Beckham ch Alfred Hitchcock. En tämligen disparat samling. Härifrån kommer också en Jacob Scott, som med några kumpaner kallar sig Pale Seas.Det är melankoliskt och poppigt - ett recept som prövats förr.
Här med Wicked Dream.

Nu Ya:k

New York-bandet Interpol släpper sitt femte album och därifrån hör ni nu All The Rage Back Home.

närodlat

Var var du ifrån, sade du?

Det är märkligt att trots globaliseringen och lätt-tillgängligheten och den enorma spridning via internet som musik har i  det 21:a århundradet, så förblir somliga fenomen ytterst lokala. Kasabian hörs och syns sällan utanför de brittiska öarna. folk får något vagt och förvirrat i blicken när gruppen kommer på tal.
I England har gruppen just haft en utsåld spelning i hemstaden på fotbollslagets Victoria Park. 50 000 betalande. Sedan var de huvudattraktion på Glastonburyfestivalen.

Never mind the words, just dig it

Nu kapitulerar även vi. Thomas Stenström har ju gjort sommarens plåga. En Hellström-pastisch med en refräng som sätter sig som det berömda tuggummit. Say no more.

A Holiday In Cambodia

Ja, det var länge sedan Jello Biafra sjöng om en semester i Kambodja. Nu dyker ett band som mest påminner om Les Negresses Vertes upp från just Kambodja: The Cambodian Space Project. Med en kvinnlig frontfigur, vars liv borde bli film eller nåt. Tydligen är hon i hemlandet politisk förkämpe och stor tyckare (enligt våra säkra kambodjanska källor).
Här kan ni botanisera lite bland de äldre låtarna på Soundcloud.

Santigold spottar inte direkt ur sig skivor, så man får vara glad att Pepsi hostar upp cash och tar med henne på sin VM-cash in-skiva. Mest känd från den skivan är väl Janelle Monáes cover på Heroes. Fast Santigold gör det bättre.
Lyssna och ladda ner här.

Back to the Future

Tillhör du skaran som menar att musik smakade bäst på nittiotalet så är det läge att lyssna på Superfoods nya Right On Satellite. De är från Birmingham och är ganska energiska. Kan gissa att de är trevliga att se live.

Mer nytt Rött

La Roux har varit över Atlanten och luftat nya låtar. Däribland nya singeln Uptight Downtown.
Här ser ni henne leverera den på Good Morning America.


[HD] La Roux - Uptight Downtown - GMA 6-11-14 by IdolxMuzic

Sommar-regn

The Family Rain har gjort det igen. Denna gång blev det en Franz Ferdinand/ Kaiser Chiefs-låt. Det kan bli en riktig sommarplåga.

som extra bonus ger vi er deras version av Enjoy The Silence också...

Studentajävlarna vinner ändå

Nile Rodgers lovade Daft Punk att aldrig spela Get Lucky utan dem. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Här gör han den med Chic. Men bästa versionen ever jag hört var på Lilla Fiskaregatan i Lund med ett gäng musikhögskolestudenter. Eat your heart out, Nile.

De e la GAIS

Igår var det bönemöte på Ullevi. Håkan Hellström gjorde fler själar glada på en gång än någon annan gjort tidigare i Norden. 69 349 personer fick vara med om seansen. Läs kort artikel i GP här. Tydligen filmades händelsen och ska väl bli nån lukrativ live-dvd, eller SVT eller nåt.

Sun Maid

Så dyker det upp ett band som ekar Psychedelic Furs så det stänker om det, men den här gången kommer de från Florida. Istället för nasal brittisk accent är det bredare och mer amerikanskt. De heter Merchandise. Klassisk gitarr-pop. Kanske kan det bli något?

Här med Little Killer.

Kvinnor i musiken 2014

Det är befriande att se och höra brittiska Chvrches dessa tider. När Beyonce, Rihanna och resten av den kvinnliga delen av popen verkar ha svårt att ha råd med trasor på kroppen, de täcker knappt det mest väsentliga då är det skönt att se liljekonvaljen stå mellan synth-racken på scen, fullt påklädd och utstråla pondus.  Hon har dessutom fler hjärnceller och universitetspoäng än alla de andra brudarna tillsammans. Tvivlar ni, googla på henne.
Här är de på hemmaplan i Glasgow, när BBC 1 hade show där.

Fresh Prince from Basingstoke

Om man är inne på Prince-spåret,alltså funk-soul-pop-crazy-superlicious-spåret, då har Messias anlänt. Inte där du trodde att han skulle dyka upp, alltså i Minneapolis, utan i Basingstoke, England. Och han är drygt 20. Och vit. Men musiken han skapar är något lite extra.
Han kallar sig Meanwhile.

Red red wine

Det var ett bra tag sen vi skrev om La Roux. Synthduon som ekade tidigt 80-tal. Här kommer äntligen ett livstecken efter alla remix-uppdrag. En singel, Let Me Down Gently, som är svepande majestätisk och långsamt bygger upp sig som en riktig stadium-synthlåt. Three cheers.

Guld på Etihad

Det är ju lite rock'n roll med guld i Premier League. Speciellt om guldet hamnar i Manchester. Och i Manchesterbornas egen klubb, City. I publiken när guldet säkrades fanns Johnny Marr och bröderna Gallagher. Dock ej i sällskap. Johnny Marr och Noel var med nere på plan efter matchen, Noel i lagkaptenen Vincent Kompanys kaptensbindel. Liam deklarerade innan match sin kärlek till tränare Pellegrini:
- I love him and I want him to adopt me.
Sweet.

Heinz ketchup

Coldplay tassar in på elektroniska jaktmarker...Andra singeln från kommande albumet är producerat av Avicii. det behöver knappast sägas efter att ha hört låten. Den låter som Avicii brukar: extremt pumpat och sockrigt: Heinz ketchup. Det positiva är att det går att hitta spår av Coldplay i alltihop. Om man gillar Coldplay. eller Avicii.

All Mod Cons

Stereo MCs korsat med Carter USM. Kanske det ger en fingervisning om vad Sleaford Mods handlar om. Skildringar från underbetalda jobb och allt vad dessa för med sig, med en stor portion humor och en lika stor portion ilska. De släpper i dagarna sitt andra album Divide & Exit.  Här är två smakprov. Dels Jollly Fucker, som låter som Liam Gallagher på speed. Och dels Tied Up In Nottz från nya albumet.

Oompa oompa från Kasabian

Leicesters finest Kasabian har släppt en första låt från sitt nya album, eez-eh heter låten, och den följer väl mallen och gör Kasabian-fans lite gladare, det svänger och är dansant. Dessutom har de piggsvin i videon, ett alldeles för underskattat inslag i musikvideos nuförtiden.

Twitter-vänner

Härledes nyttjar vi inte Twitter, men en hel del av er andra tycks göra det. Då ber vi att få påminna om Liam Gallaghers feed. Det behövs väl knappast någon närmare beskrivning. Det är Liam Gallagher. Han har 831 000 följare. Själv följer han bara fem stycken:

1.  ett Pretty Green-konto(Pretty Green är grabbens eget klädmärke), skrivet helt på japanska
2. ett brasilianskt Oasis-fan-konto, skrivet helt på portugisiska
3. Edin Dzekos konto. Han är bosnier

He's a lad, alright.

Wha's like us?

Längst ut på Skottlands kustremsa ligger Caithness, kargt och vindpinat. Författaren Alan Warner har skildrat denna del av Skottland i bl a These Demented Lands. Nu kommer ett av de mest omskrivna banden från Storbritannien därifrån, Neon Waltz. Det är just dovt, kargt och vindpinat.

Lätt weltervikt

Vi har skrivit om Peace tidigare. Att det var en smula duntäcke och lättviktigt. Tja, de säljer ut sina turnéer och spottar just ut sin platta nr 2. Från den är följande hämtad, det är fortfarande ejderdun och texter om bitcoins (eh...), men rätt svängigt.

A Wolf in Decent Clothing

Från supercreddiga Neon Gold kom en rad singlar från ett band som egentligen var ett soloprojekt för en herre vid namn Max McElligott. Han kallade skapelsen Wolf Gang. Sedan tog de tid på sig att göra klart sitt debutalbum och folk glömde nästan bort dem.
Gänget har samarbetat med Burberry och Armani, därav rubriken.
Nu kommer uppföljaren, och de har engagerat fläskiga producenten Flood (Depeche Mode, U2, Foals). Det märks. Floods vurm för stadium-episka dängor har vunnit mark här. Lyssna på Black River här.

Spiderman is having you for dinner tonight!

Skulle man göra en lista över musiker som blivit förbannade/ledsna/topp tunnor rasande över en recension skulle den bli lång. Väldigt lång. Till den senare kategorin kan nu Robert Smith i The Cure sälla sig. När bandet i förra veckan hade två utsålda konserter i London till förmån för Teenage Cancer Trust, hade en kritiker på The Guardian tyckt att konserten var för lång. Kolla in hur Robert Smith reagerade på fejjan. Och kolla kritikerns pudel (not). Titta här.
Sedan kan ju hr Smith trösta sig med Brendan Behans ord om kritiker:
De är som eunucker i ett harem. Det vet hur det går till, de ser det varje dag, men de kan inte själva.

Långsamma kvarnar mala bäst

Nu har de bryggt färdigt både öl och album.
Hemkära Manchester-bandet (nåja, de är från Bury) Elbow begav sig till Peter Gabriels studio Real World för att spela in ett nytt album. Bakom spakarna stod som vanligt keyboardisten Craig Potter.
Sångaren Guy Garvey hade spenderat mycket tid i New York i samband med låtskrivande till King Kong-musikalen, hunnit med en separation efter ett långvarigt förhållande (vilket ledde till att han fick revidera vissa texter - so it goes). Bandet har experimenterat friskt i låtskrivarfasen: låten Colour Fields är skriven och komponerad med hjälp av appar på en Ipad. Jimi Goodwin från Doves gästsjunger på New York Morning.
Slutprodukten är en grandios hyllning till manlig vänskap. Vänskap i ett band, i ett fotbollsgäng, i ett pubgäng. Inga direkta radio-låtar, utan långsamt växande malande mästerverk. Utsökta texter sjungna med nerv av hr Garvey.
Det låter Elbow rakt igenom.

Lyssna här.

Över styr

Ibland blir en hopsmältning av två intressen bisarr. I Malaysia bor en kille som älskar musik. Problem uppstår då han även fascineras av LEGO. Killen heter Adly Syairi Ramly. Och ja, du ska nog kolla in hans galleri av band i LEGO-version, fotade (enligt uppgift) med hans Iphone 5. Adly, skaffa ett liv. Tills dess - Sweet.

Här kan du kolla hans LEGO-mutanter: LEGO

Definitely 20 years ago *förbättrad*

Oasis when meeting East 17 in Plymouth in 1994.
East 17: Are you Blur?
Oasis (sneer): No? Why? Are you Take That?

För ganska exakt tjugo år sedan stod jag på en Student Union i Cardiff, Wales. Där stod jag för jag hade hört talas om ett up and coming band från Manchester, vars sångare var galen. Nu skulle gruppen spela i Cardiff, där jag råkade befinna mig. Ryktet spreds snabbt, och det fanns gott om musikjournalister i publiken. Själv blev jag tillfrågad flera gånger av nyfikna:
- Excuse me, are you a journalist?
Nåväl, upp på scen släntrar två bröder och deras band och börjar spela Rock'n Roll Star. Och på den vägen var det. Liam var elektrisk, missnöjd med kvaliteten på ljudanläggning, och deklarerade mellan två låtar att:
-The next song's called The Stereo In My Bedroom Is Louder Than This Shite.

Senare det året, på sommaren släpps debutalbumet som börjar med samma låt som nämnda konsert. Det är en debut som står sig väl fortfarande.Noel skrev alla låtar, Liam sjunger alla låtar, alla (utom den sista) har en energi som skulle försörja en stad av Skövdes storlek, det är "rätt" besättning, det bokstavligen dryper av attityd som hämtad från ståplatsläktarna på Maine Road. Detta var ett soundtrack till hela lad-kulturen, vilket Liam helt och hållet:
-Being a lad is what I'm about, declares Liam.
-Define Lad? I don't define anything, I'm just me and I know I'm a lad. I can tell you who isn't a lad - anyone from fuckin' blur, anyone from Inspiral Carpets, any band at all today. There are no lads in bands today, end of story. Johnny Marr's a lad. The Roses are lads. Bez and Shaun were lads, although they were a bit too laddy. Lee Mavers, he's a lad - geezer.

 Det som kanske skiljer denna debut från andra är den genialiska produktionen av Owen Morris. Han lyckades både fånga och förstärka andan och ljudbilden av bandet. Receptet var enkelt, som det ofta är: vrid upp alla rattar på rött. Han producerade även de två följande plattorna, men lyckades aldrig få till den skärpa, balanserad med arrogans, som fanns här.

Ta bara en singel som Cigarettes & Alcohol. På singeln finns en låt till som skulle ha stått på egna ben hos de flesta andra grupper nuförtiden: Fade Away. En riktig stenkross, som senare spelades in akustiskt och fanns med på välgörenhetsplattan The Help Album.
Redan på dessa första skivor fanns den genialiska grafiska profilen där, skapad av Brian Cannon på Microdot, med en tydlig logga och fullständigt barockt överlastade foton som omslag.
Sedan följde de upp med singeln Whatever.
- You should have seen the guy who conducted the octet on Whatever. Half-circle glasses, looked like my geography teacher. I sang him the string parts into a cassette and he came back the next day with it all properly written down in music, he's thinking "they're winding me up here..."
                                                                                                                Noel
Och som sagt, den håller än idag, så skruva upp volymen.
helt logiskt twittrar Liam om att vi inte ska köpa de återutgivna albumen. I versaler, vad annars: HOW CAN YOU REMASTER SOMETHING THATS ALREADY BEEN MASTERED. DONT BUY INTO IT. LET IT BE. LG X
Alltså, leta i second hand-affärerna, och skruva upp volymen.

Happy Astrid

För alla som var med på den tiden kan en bildkavalkad från Acid House-eran vara uppiggande. Kolla in The Observers lilla fotogalleri med pionjärer.

BRITS 2014

Årets utdelning gick inte till historien som en av de mer uppseendeväckande. Noel Gallagher drog ner kvällens största garv (vilket egentligen inte säger så mycket) med att säga om årets manliga artist Bowie "you maniacs didn't actually think he'd be here?! He's too cool for this shit!"
Av framträdandena var väl Disclosures samarbete med först Lorde som sedan efterföljdes av AlunaGeorge bäst. Du kan ladda ner låten på Itunes och pengarna går till stiftelsen War Child. Neat.

Vinylsamlarens mardröm

Ja nu går vinylsamlaren och biter på naglarna. IKEA tänker sluta tillverka Expedit-hyllorna. Hyllorna som varje Vinyl-fetischist inrett sina rum med. Hyllorna som är som skapade för att katalogisera sina skivor i.
 Vad ska hända nu? En värld gråter. Inser Älmhultarna vad de gjort?
Naturligtvis har det skapats Facebooksidor där man nu ska försöka förmå möbeljätten att ändra sig. Vi får väl se.

Amerikansk gryning

Mr Beck Hansen and the multi coloured dream-coat

Kommer ni ihåg filmen Red Dawn? En medioker skildring av sovjetisk invasion och amerikanska ungdomars motstånd och la di da. Lämna plotten därhän och återvänd till den amerikanska gryningen. Ni vet, när man kommer in i andra andningen, på nattbussen hem, en euforikänsla när man möter tidningsbudet i trappuppgången. Så. bland annat, är Becks nya Morning Phase. Tretton sånger som uppehåller sig i gryningstrakten allihop.
Han har provat många kostymer, Beck-mannen: hip-hop, southern cowboy style, folksångare och nu senast initierad cover-artist (han gjorde blytunga covers av INXS (!) och Bowie)
Han ser ut som och låter lite som Ian McCulloch 1983 eller nåt. Både bildligt och bokstavligt.

Mörklagt Manchester

Det är mörkt och dovt, ödesmättat och suggestivt i Manchester-duon Shield Patterns debutsingel Dust Hung Heavy (mycket talande titel). Lite grand som The Cure skulle ha låtit 1982 om de haft denna maskinpark. Det (liksom Cure -82) har klara filmiska ambitioner.
 Det här kan nog bli jättetrevligt. Lyssna på singeln här.

There'll be plenty of time for rocking when we're old

Skotten Norman Blake från Teenage Fanclub har slagit sig ihop med en amerikan vid namn Joe Pernice och bildat gruppen The New Mendicants (mendicant betyder tiggare, sådär, nu slipper du googla det). Och det är väl så de gamla rävarna gör, de formaterar om till lo-fi, passar bättre till livsstilen, billigare att turnera med, ganska bred publik.
Historien bakom gruppen är värd att berättas igen: Pernice spelade med TFC  på London Astoria. I publiken: Nick Hornby (leg TFC-fan). Blake och Pernice började umgås i Toronto där de blev grannar för deras fruar är kanadensiskor. Hornbys bok A Long Way Down skulle filmas och dessa herrar skulle göra soundtracket. Sagt och gjort, de spelar in låtar som refuseras(!). Så ingen filmmusikkarriär än för dessa herrar. Men gillar man TFC så gillar man detta.
Det var bland annat denna låt som refuserades.

Ett nytt Mystery Jets

I norra London håller Shy Nature till. Det låter som Mystery Jets, men den här gången med hooks som Per Gessle skulle gråtit blod för. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig.

Å andra sidan

På andra sidan smak har vi band med ett av de sämre bandnamnen i pophistorien, Tokyo Police Club. Hur tänkte ni där, killar? Nåväl, låt inte det avskräcka er. Deras låtar får man lyssna till flera gånger, de växer i en. Bandet är från Kanada, Ontario närmare bestämt.
Deras två senaste är just såna där långsamt smältande saker. Lyssna flera gånger.

Det skramlar ånyo

För ett par år sedan gjorde de en skramlig låt med världens (fortfarande) bästa titel: You Like White Women, I Like Cigarettes. Sen fick de döpa om den på albumet America Give Up. Ett album som var riktigt bra! Sedan turnerade de länge och så blev det tyst. Nu kommer återigen livstecken från Howler från Minnesota.
Här hör ni Don't Wanna. En försmak från albumet som enligt sångaren Gatesmith är packat med brat-rock'n roll.

Och lite till...

Bombay Bicycle Club har kommit tillbaka, i Foals kölvatten, med nytt och det låter som BBC! Klockrena refränger och distinkta basgångar.




Shy Nature är gitarrer från London som blivit lite omskrivna, främst för denna låt:

Direkt från ugnen

Här är en hoper nyheter som ni nog ska ha lite koll på under året:

Broods från Nya Zealand är ett syskonpar vars debut Bridges nog kommer att rotera på radiokanalerna framöver. Låten Bridges har legat på nätet sedan oktober 2013 och den är riktigt bra.






Ni som gått och längtat efter ett nytt Coldplay ska nog titta lite på Longfellow. Var det Izzard eller Liam som tyckte att hemmafruar kunde dammsuga till sånt här?



Sen har vi irländske James Vincent McMorrow (hur coolt namn var inte det?) som gör sin egen grej, kan man lugnt säga. Den mest lätttillgängliga låten på hans album är nog denna:

Criminally underrated

Synergi. Bättre kan inte Londonbandet Kitchens Of Distinction beskrivas. De var bara tre medlemmar, men Gud vad de lät som fler... Gitarristen Julian Swales hade så många effekt-pedaler att det räckte ända fram till påska. Basisten och sångaren, som var homo, sjöng om ämnen som var bra mycket matigare än shoegazer-kusinernaRide eller Slowdive.

Ok för Oasis-strömmande fr o m nu

Då har Oasis följt efter Led Zeppelin och Pink Floyd, som tidigare hårdnackat vägrat streama sin musik via t ex Spotify, men nu gett efter och tillåtit det. Från och med idag, 13 januari, går det bra att botanisera på Spotify bland Oasis alla album. Strömma på.

Nytt år -nya tag!

Nu har det ju inte släppts så mycket ny musik i mellandagarna, alla är på rean. Så vi tar upp trenden med att stora artister spelar på oväntade ställen.

 Herr Butler i Arcade Fire lirade ju med ett mariachi-band i foajén till The Roundhouse i London innan den ordinarie konserten.

Paul McCartney twittrade i oktober att han skulle spela i Covent Garden...om en timme. Så dök han upp på ett lastbilsflak vid lunchtid och drog av fem låtar och försvann med orden "Thank you very much, now back to work"

Ibland får man ställa upp om The Man ber en: Coldplays bolagsboss äger en pub i Somerset, en måndagkväll var det bara VIP-gäster när bolagets artister spelade, däribland Coldplay.