No Production Sheer Joy

I dessa Melodifestivaltider är det lätt att bli förd bakom ljuset av svulstig produktion och feta klanger. En medioker låt kan låta riktigt fräsch i händerna på en demonproducent. Men en låt som funkar att spela inför en samling skolbarn med bara ett halvkasst piano och en flöjtspelare - där har du en riktig pärla! Det finns ingenting att gömma sig bakom, utan man måste förlita sig på sångens lyskraft. Mike Scott från The Waterboys gjorde just detta. Och låten är en riktigt grön smaragd från Irland. Så det passar att spela en sådan på en school assembly i en liten håla på Den Gröna Ön.

Ornitologer

This many Boyfriends nya Starlings kräver ingen större fågelskådare för att känna igen fågeln som just nu kvillrar på hustak, tv-antenner och i träd. Gitarren är en stare inkarnerad. Lyssna själv!

We're all fond of space

It's good to get lost from time to time , sade Bobby Gillespie en gång i Madchester-röran. De som nickar gillande åt ett sådant påstående gillar nog också By The Sea. De kommer från Wirral (kanske det Mersey Paradise som Ian Brown sjöng om). De låter som mycket tidiga Verve och Spiritualized i en burk med morfin. Like it or leave it. Här är deras Stay Where The Sun Is.
Spiritualized har ju också nytt här.

Fler gitarrer

För fyra år sedan kom Temper Trap ut med sin debut Sweet Disposition, som luktade stadiumrock och U2-världsherravälde. De hade lite svårt att följa upp den stjärnsmällen, inget på albumet kom i närheten av denna smäll.

 Ibland håller jag med Neil Tennant som tycker att album är mest blaj, det är enstaka låtar som sätter eld på hjärtat (efter 25 sätter de eld på hjärnan).

Nu gör de ett nytt försök i stadiumrockaravdelningen. Lyssna här på Need Your Love om en relation som faller i bitar. So it goes.

Vad är en låt?

Under hela popens historia har det experimenterats. Vad får man göra - Vad får man inte göra? Var går gränsen? Måste man ha refräng? Måste man ha sång? Måste man ha melodi? Einstürzende Neubauten testade på sin tid. För yngre läsare - E N var en rätt avantgardistisk grupp vars instrumentering inkluderade vinkelslip.Titta här.
My Bloody Valentine tänjer flera gränser med sin Holocaust-del av You Made Me Realise.
Bra? Well, bestäm du.
Boards Of Canada testade med att försöka producera en känsla i form av ljud. För tio år sedan släpptes deras Geogaddi. Det är förmodligen så nära målet man kommer. I bemärkelsen sätta ljud på en stämning. Gillade ni den kan ni flyta vidare till uppföljaren Music Has The Right To Children (jag älskar den typen av titlar).
Nu har vi den så kallade chill-wave som uppenbarligen lyssnat en del på Boards Of Canada. Bland de mest publikvänliga har vi Washed Out. Här med Before:

Just Say No

Från Amerikat kommer kort och gott NO. De följer den amerikanska trenden med långsamt uppbyggda låtar och i videon ser vi krocktestdockor. Vad mer begär du?

Nörd-varning: B-sidor

På den tiden det fanns en fysisk "bak"sida på den likaledes fysiska skivan, var det legio att stuva in något mindre prominent på denna baksida. Allt ljus på själva A-sidan. Indie-sidan svarade (ibland) med att lägga en lika bra, om inte bättre låt på baksidan. På det glada 80-talet var det en igenkännande blinkning att ha suveräna baksidor: New Order hade från början tänkt ha 1963 som a-sida och True Faith som b-sida. Där snackar vi rätt hög klass.The Smiths hade en rad högklassiga b-sidor: Work Is A Four-Letter Word, Unloveable (baksidan av Bigmouth Strikes Again) och inte minst How Soon Is Now? En så gott som perfekt låt, med innovativt gitarrsound, text som är fullständigt universell för de flseta tonåringar:
There's a club If you'd like to go/ You could meet somebody who really loves you/ So you go and you stand on your own/And you leave on your own/ And you go home and you cry and you want to die


På 90-talet följde somliga denna tradition, Gene släppte utmärkta b-sidor, t ex  I Can't Help Myself och Sick Sober And Sorry. Stone Roses släppte Fool's Gold och What The World Is Waiting For och man visste knappt vad som var fram och bak. Suede släppte sin debutsingel The Drowners med formidabla My Insatiable One som baksida. Pulp skulle ju alltid vara lite speciella och gjorde en b-sida till Razzamatazz i tre delar Stacks, Inside Susan, 59 Lyndhurst Grove.
Underworld, som nu i sommar ska ansvara för delar av invigningen av OS i London gjorde en hyfsad b-sida som sedan blev den låt man förknippar med gruppen: Born Slippy.

Men nu med Spotify och streaming så finns inte längre utrymme för b-sidor. Vi saknar dem.

The Sound Of The Phuture?

Vem vet vad folk går och gnolar på om femton år? Det känns helt absurt att de som rockade till Rolling Stones och Beatles snart sitter på vårdboende. Ska hemhjälpen sätta på en cd med Sgt Pepper och sedan laga maten? Det känns som en anakronism.
Länge var det en väl förborgad hemlighet i musikvärlden  vem/vilka dubstep/house/ambient-makarna Burial egentligen var. Lite Residents-feeling.  Sedan kröp det fram att det var en tjomme från Sarf Landon,  som gick i samma skola som Four Tet som också var inne på experimentell  ambient pop-rock. De samarbetade 2009 och nu, tre år senare gör de det igen. Det blev en rejäl buzz när den här först publicerades på Soundcloud. Inom nio timmar hade 40 000 lyssnat. Och det är inte Ullared-40 000. Vi snackar här the In-crowd. Så vill du snobba till dig och trycka ned dina medmänniskor lite, så fråga lite casual om nån hört Burials senaste samarbete med Four Tet. Säg att det fortfarande är Twin Peaks-stämning och att atmosfärisk  är det bästa adjektivet för att beskriva det.



Lite mer publikvänligt är då Santigold. Ni minns hennes L.E.S Artistes från 2008? Efter att ha gjort en  namnändring och etthundraåttielva samarbeten med alla från påven till Del Amitri, så gör hon nu en ny rökare. Lyssna och njut.

Coldplay mark II

Morning Parade har spelat in sitt album i Damon Albarns studio. Stark sång, lite småkul att det byter tempo och skepnad halvvägs in i låtarna, så på det hela taget uppfriskande! Bäst är Headlights här, men titta även på Under The Stars och Us And Ourselves.