en del i utvecklingsprocessen

Du tenderar att irritera dig på, och störas av andra som inte kommit lika långt (eller för den del längre än) på sin musikaliska resa som du. Resan kan börja med Howard Jones och sluta i Dvorak. Den kan börja med The Monkees och sluta med Philip Glass. Nu skriver vi 2013 och resan kan börja i One Direction och fortsätta vart som helst. En bra mellanlandning från detta 1D kan vara The 1975.Det är catchy, de är unga men inte lika slick som ovan nämnda. På Reading spelade de helt oförhappandes på BBC introducing-scenen. Tre låtar som summerar gruppen ganska bra. Deras debut Sex spelar de sist i trion låtar. Först The City och sedan Chocolate. Och den som det inte spritter i benen på måtte vara en död sill.
Lyssna och se de tre låtarna här.

Föredömlig bevakning

BBC gör skäl för pengarna på Reading och Leeds festivaler. De har lyckats ha en rätt heltäckande bevakning under festivalens gång, och nu kan du välja dina favoriter bland godiset. Kolla in Palma Violets när de gör Best Of Friends, det är ett mindre kärnkraftverk igång där. Kolla också Childhood som gör Blue Velvet, och Kodaline, och The 1975 och Alt-J och Peace och Editors och... nästa år får man nog lov att åka dit.
Godisbutiken hittar du här.

So It Goes

Suck. Luke Haines, med sitt Auteurs, var med och skapade Britpopen. Nu sitter han på musikens bakgård och knåpar ihop grejer som han prånglar ut genom obskyra kanaler. Han förtjänade bättre.
Nu senast har han gjort ett konceptalbum med fabel-vibbar: grävlingen Nick Lowe och räven Jimmy Pursey deltar. Albumet heter Rock And Roll Animals, och mest sticker låten Rock And Roll Animals In Space ut: den låter som Pulp korsat med Babybird's "Gorgeous".
Lyssna på spotify.

Nytt från Cults

Duon från New York City gör nu en uppföljare till sin debut (ni vet den med Go Outside och Abducted). Det kan bli lite svårt att matcha den dragster-start de gjorde med framför allt Go Outside. Nåväl, här är I Can Hardly Make You Mine. Och man kan väl lugnt säga att de lyssnat en smula på Tame Impala. And why not?

Kultursnobbar

På Tumblr finns nu en sida som fyller Snobbenstrippar med Smiths-citat. Så gillar du Smiths och/eller Snobben ska du nog ta dig en titt. Här.

Fotboll och musik, på gott och ont

När du har med företeelser som involverar känslor så tangerar eller överlappar ibland genialiska påfund ändlöst mörker och misär. I fotbollen finns hur många exempel som helst: George Best, Paul Gascoigne för att nämna några.

Inom musiken samma sak. Jag menar att Pete Doherty är musikens svar på Paul Gascoigne. För att travestera käre Liam: flashes of genius and up for a bit of booze. Raden av historier om dessa båda herrars excesser är så lång att den slutat vara underhållande, utan bara tragisk. 

Nu gör Pete Doherty en farligt mycket Smiths-osande låt med Babyshambles. Det kunde handlat om hr Dohertys egna vistelser på sjukhus, men det vore väl too close to home, så därför handlar låten om basisten istället, och hans sjukhusvistelse. Tragiskt det också. 

Vem är du?

Förra sommaren vart det lite uppståndelse när Society var lite mystiska av sig och släppte en låt All That We've Become, utan att (knappt) någon visste vem de var. Låten följdes av en rätt tät video av Andy Baker. Själva musiken var tung, avlappnad och inte så lite sfärisk. Lite Twin Peaks-känsla.
Nu, en sommar senare kommer dess tvillingsyster, 14 hours. Samma atmosfär, samma känsla. Men nu får vi veta att grabben heter James Girdler, och finns i London.

Hör nu på go'vänner så ska jag för er berätta

Vissa rockstjärnor gör sitt liv till en film. Listan kan göras lång. Just nu har vi allas vår kära Liam Gallagher.Hans liv är en ständig källa till förnöjelse för oss andra. Nu i dagarna spekuleras kring huruvida Oasis ska vara huvudattraktion på Glastonbury-festivalen nästa år eller inte. Det kommer också rapporter från Camden att Liams grannar tröttnat på att han spelar musik så rutorna skallrar i trädgårdarna. Till saken hör att det är sin egen musik han spelar högt som f-n, "which made it tacky as well as annoying"