Från källaren

Vi vet absolut ingenting om dessa/denna, men det vilar något spöklikt över alltihop. Dean Blunt, med 50 Cent. Inte tvärtom, alltså. 

Käckt namn

Bandnamn blir nästan alltid coolare på franska. Jag menar ta bara ett band som Ou est le swimming-pool?Det är ju über-coolt. Detta skulle ju inte låta lika käckt på holländska, Nouveau Vélo. Nuije Cuiklen? Eller nåt. Först lät det ganska skrälligt och reverb-mättat. Men nu har de skalat av soundet och gjort det här: Turning Away.
Sa vi att en av deras första EP hette Courgette. Jag menar, bara en sån sak...

Populär Historia

Det kan väl knappast ha undgått någon att det i år är hundra år sedan första världskriget bröt ut. De inblandade länderna högtidlighåller detta på olika sätt lite här och var.
I Ypres i Belgien, epicentrum på västfronten, folk dog i drivor och staden raserades fullständigt, har man bett Tindersticks tonsätta museets utställning om detta mörka kapitel i mänsklighetens historia. Lämpligare kandidater får man leta efter.
Du kan köpa skivan, men då tappar du väl hela upplevelsen. Åk hellre till Belgien.
Låter detta för mörkt, så finns ju Liverpoolbandet The Farms låt All Together Now från nittiotalet kvar, som också behandlar samma ämne men i en up-tempo-låt. Den blev en allsångslåt på ståplatsläktarna i åtminstone Liverpool. Trots drag av Manchester-sound...

I guess they go to Heaven

På tal om dinosaurer som vägrar dö. Jimmy Ruffin dog i veckan. Mästaren på olycklig kärlek. Bara låttitlarna är i en klass för sig: smaka på Farewell is A Lonely Sound.
Här hans mest kända.

Återföreningarnas tid

Listan på band som återförenas efter x antal år isär kan göras lång. Senast i raden är 90-talsgiganterna Ride. Andy Bell var ju upptagen med Oasis länge och väl och sedan med Liams kvasi-Oasis Beady Eye.

Ride var riktigt riktigt bra. På nittiotalet. Stone Roses var riktigt riktigt bra. I slutet av åttiotalet. Pink Floyd var riktigt riktigt bra. För fyrtio år sedan. När de var unga och vitala, fulla av förväntan. Hur bra låtar de än skrev så känns det ju sådär att se en hop  blekfeta, tunnhåriga rockrävar harva sig igenom en greatest hits-spelning. Det blir lite Finlandsfärja. Ni vet hur man tänker när man på stan möter en sextioåring med Pink Floyd-t-shirt och bandana, act and dress your age.

Sedan har vi de här dinosaurerna som bara vägrar lägga sig ner och dö: The Cure, New Order, Thåström, Primal Scream, Echo & The Bunnymen, Depeche Mode för att bara nämna några. Det kan ju inte vara samma universum att se Stones i början av sjuttiotalet och se dem 2014. Det blir ju ett musikprojekt på ålderdomshemmet. 

Sen kan man ju alltid skylla på marknaden. Folk i femtioårsåldern går fortfarande på rockkonserter nuförtiden. För trettio år sedan var det bara ovan nämnda rockräv i Pink Floyd-tröja som gjorde det. Nu finns det horder av femtioåringar som vill skråla sig igenom Twisterella ännu en gång. Återigen -Silja Line.

Nä - ta och lyssna på originalplattorna och gör det högt. Gå gärna på konsert, men gå på något som debuterat på 2000-talet i alla fall. 

Den svenska skolan '94

Vi uppmärksammade tidigt Alice B från gbg.Det kan ni läsa här. Nu dyker hon upp på Göteborgska School'94s (tidigare hmmm - school) EP. Det låter lite som gamla Edson, eller?

Tour Tour Tour

Hur slår man igenom i Amerika? Många band skriver under på framgångsreceptet: turnera, turnera och turnera. Temples är nu inne på sin fjärde (!) USA-vända på 18 månader. Nu i november släpper de sitt debut-album på nytt, ommixat av Beyond The Wizard's Sleeve. Vad ska det vara bra för, undrar vi. Kolla in de här serve-essen från den ursprungliga plattan: