Definitely 20 years ago *förbättrad*

Oasis when meeting East 17 in Plymouth in 1994.
East 17: Are you Blur?
Oasis (sneer): No? Why? Are you Take That?

För ganska exakt tjugo år sedan stod jag på en Student Union i Cardiff, Wales. Där stod jag för jag hade hört talas om ett up and coming band från Manchester, vars sångare var galen. Nu skulle gruppen spela i Cardiff, där jag råkade befinna mig. Ryktet spreds snabbt, och det fanns gott om musikjournalister i publiken. Själv blev jag tillfrågad flera gånger av nyfikna:
- Excuse me, are you a journalist?
Nåväl, upp på scen släntrar två bröder och deras band och börjar spela Rock'n Roll Star. Och på den vägen var det. Liam var elektrisk, missnöjd med kvaliteten på ljudanläggning, och deklarerade mellan två låtar att:
-The next song's called The Stereo In My Bedroom Is Louder Than This Shite.

Senare det året, på sommaren släpps debutalbumet som börjar med samma låt som nämnda konsert. Det är en debut som står sig väl fortfarande.Noel skrev alla låtar, Liam sjunger alla låtar, alla (utom den sista) har en energi som skulle försörja en stad av Skövdes storlek, det är "rätt" besättning, det bokstavligen dryper av attityd som hämtad från ståplatsläktarna på Maine Road. Detta var ett soundtrack till hela lad-kulturen, vilket Liam helt och hållet:
-Being a lad is what I'm about, declares Liam.
-Define Lad? I don't define anything, I'm just me and I know I'm a lad. I can tell you who isn't a lad - anyone from fuckin' blur, anyone from Inspiral Carpets, any band at all today. There are no lads in bands today, end of story. Johnny Marr's a lad. The Roses are lads. Bez and Shaun were lads, although they were a bit too laddy. Lee Mavers, he's a lad - geezer.

 Det som kanske skiljer denna debut från andra är den genialiska produktionen av Owen Morris. Han lyckades både fånga och förstärka andan och ljudbilden av bandet. Receptet var enkelt, som det ofta är: vrid upp alla rattar på rött. Han producerade även de två följande plattorna, men lyckades aldrig få till den skärpa, balanserad med arrogans, som fanns här.

Ta bara en singel som Cigarettes & Alcohol. På singeln finns en låt till som skulle ha stått på egna ben hos de flesta andra grupper nuförtiden: Fade Away. En riktig stenkross, som senare spelades in akustiskt och fanns med på välgörenhetsplattan The Help Album.
Redan på dessa första skivor fanns den genialiska grafiska profilen där, skapad av Brian Cannon på Microdot, med en tydlig logga och fullständigt barockt överlastade foton som omslag.
Sedan följde de upp med singeln Whatever.
- You should have seen the guy who conducted the octet on Whatever. Half-circle glasses, looked like my geography teacher. I sang him the string parts into a cassette and he came back the next day with it all properly written down in music, he's thinking "they're winding me up here..."
                                                                                                                Noel
Och som sagt, den håller än idag, så skruva upp volymen.
helt logiskt twittrar Liam om att vi inte ska köpa de återutgivna albumen. I versaler, vad annars: HOW CAN YOU REMASTER SOMETHING THATS ALREADY BEEN MASTERED. DONT BUY INTO IT. LET IT BE. LG X
Alltså, leta i second hand-affärerna, och skruva upp volymen.

Happy Astrid

För alla som var med på den tiden kan en bildkavalkad från Acid House-eran vara uppiggande. Kolla in The Observers lilla fotogalleri med pionjärer.

BRITS 2014

Årets utdelning gick inte till historien som en av de mer uppseendeväckande. Noel Gallagher drog ner kvällens största garv (vilket egentligen inte säger så mycket) med att säga om årets manliga artist Bowie "you maniacs didn't actually think he'd be here?! He's too cool for this shit!"
Av framträdandena var väl Disclosures samarbete med först Lorde som sedan efterföljdes av AlunaGeorge bäst. Du kan ladda ner låten på Itunes och pengarna går till stiftelsen War Child. Neat.

Vinylsamlarens mardröm

Ja nu går vinylsamlaren och biter på naglarna. IKEA tänker sluta tillverka Expedit-hyllorna. Hyllorna som varje Vinyl-fetischist inrett sina rum med. Hyllorna som är som skapade för att katalogisera sina skivor i.
 Vad ska hända nu? En värld gråter. Inser Älmhultarna vad de gjort?
Naturligtvis har det skapats Facebooksidor där man nu ska försöka förmå möbeljätten att ändra sig. Vi får väl se.

Amerikansk gryning

Mr Beck Hansen and the multi coloured dream-coat

Kommer ni ihåg filmen Red Dawn? En medioker skildring av sovjetisk invasion och amerikanska ungdomars motstånd och la di da. Lämna plotten därhän och återvänd till den amerikanska gryningen. Ni vet, när man kommer in i andra andningen, på nattbussen hem, en euforikänsla när man möter tidningsbudet i trappuppgången. Så. bland annat, är Becks nya Morning Phase. Tretton sånger som uppehåller sig i gryningstrakten allihop.
Han har provat många kostymer, Beck-mannen: hip-hop, southern cowboy style, folksångare och nu senast initierad cover-artist (han gjorde blytunga covers av INXS (!) och Bowie)
Han ser ut som och låter lite som Ian McCulloch 1983 eller nåt. Både bildligt och bokstavligt.

Mörklagt Manchester

Det är mörkt och dovt, ödesmättat och suggestivt i Manchester-duon Shield Patterns debutsingel Dust Hung Heavy (mycket talande titel). Lite grand som The Cure skulle ha låtit 1982 om de haft denna maskinpark. Det (liksom Cure -82) har klara filmiska ambitioner.
 Det här kan nog bli jättetrevligt. Lyssna på singeln här.

There'll be plenty of time for rocking when we're old

Skotten Norman Blake från Teenage Fanclub har slagit sig ihop med en amerikan vid namn Joe Pernice och bildat gruppen The New Mendicants (mendicant betyder tiggare, sådär, nu slipper du googla det). Och det är väl så de gamla rävarna gör, de formaterar om till lo-fi, passar bättre till livsstilen, billigare att turnera med, ganska bred publik.
Historien bakom gruppen är värd att berättas igen: Pernice spelade med TFC  på London Astoria. I publiken: Nick Hornby (leg TFC-fan). Blake och Pernice började umgås i Toronto där de blev grannar för deras fruar är kanadensiskor. Hornbys bok A Long Way Down skulle filmas och dessa herrar skulle göra soundtracket. Sagt och gjort, de spelar in låtar som refuseras(!). Så ingen filmmusikkarriär än för dessa herrar. Men gillar man TFC så gillar man detta.
Det var bland annat denna låt som refuserades.

Ett nytt Mystery Jets

I norra London håller Shy Nature till. Det låter som Mystery Jets, men den här gången med hooks som Per Gessle skulle gråtit blod för. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig.

Å andra sidan

På andra sidan smak har vi band med ett av de sämre bandnamnen i pophistorien, Tokyo Police Club. Hur tänkte ni där, killar? Nåväl, låt inte det avskräcka er. Deras låtar får man lyssna till flera gånger, de växer i en. Bandet är från Kanada, Ontario närmare bestämt.
Deras två senaste är just såna där långsamt smältande saker. Lyssna flera gånger.

Det skramlar ånyo

För ett par år sedan gjorde de en skramlig låt med världens (fortfarande) bästa titel: You Like White Women, I Like Cigarettes. Sen fick de döpa om den på albumet America Give Up. Ett album som var riktigt bra! Sedan turnerade de länge och så blev det tyst. Nu kommer återigen livstecken från Howler från Minnesota.
Här hör ni Don't Wanna. En försmak från albumet som enligt sångaren Gatesmith är packat med brat-rock'n roll.

Och lite till...

Bombay Bicycle Club har kommit tillbaka, i Foals kölvatten, med nytt och det låter som BBC! Klockrena refränger och distinkta basgångar.




Shy Nature är gitarrer från London som blivit lite omskrivna, främst för denna låt:

Direkt från ugnen

Här är en hoper nyheter som ni nog ska ha lite koll på under året:

Broods från Nya Zealand är ett syskonpar vars debut Bridges nog kommer att rotera på radiokanalerna framöver. Låten Bridges har legat på nätet sedan oktober 2013 och den är riktigt bra.






Ni som gått och längtat efter ett nytt Coldplay ska nog titta lite på Longfellow. Var det Izzard eller Liam som tyckte att hemmafruar kunde dammsuga till sånt här?



Sen har vi irländske James Vincent McMorrow (hur coolt namn var inte det?) som gör sin egen grej, kan man lugnt säga. Den mest lätttillgängliga låten på hans album är nog denna:

Criminally underrated

Synergi. Bättre kan inte Londonbandet Kitchens Of Distinction beskrivas. De var bara tre medlemmar, men Gud vad de lät som fler... Gitarristen Julian Swales hade så många effekt-pedaler att det räckte ända fram till påska. Basisten och sångaren, som var homo, sjöng om ämnen som var bra mycket matigare än shoegazer-kusinernaRide eller Slowdive.

Ok för Oasis-strömmande fr o m nu

Då har Oasis följt efter Led Zeppelin och Pink Floyd, som tidigare hårdnackat vägrat streama sin musik via t ex Spotify, men nu gett efter och tillåtit det. Från och med idag, 13 januari, går det bra att botanisera på Spotify bland Oasis alla album. Strömma på.

Nytt år -nya tag!

Nu har det ju inte släppts så mycket ny musik i mellandagarna, alla är på rean. Så vi tar upp trenden med att stora artister spelar på oväntade ställen.

 Herr Butler i Arcade Fire lirade ju med ett mariachi-band i foajén till The Roundhouse i London innan den ordinarie konserten.

Paul McCartney twittrade i oktober att han skulle spela i Covent Garden...om en timme. Så dök han upp på ett lastbilsflak vid lunchtid och drog av fem låtar och försvann med orden "Thank you very much, now back to work"

Ibland får man ställa upp om The Man ber en: Coldplays bolagsboss äger en pub i Somerset, en måndagkväll var det bara VIP-gäster när bolagets artister spelade, däribland Coldplay.