All Mod Cons

Stereo MCs korsat med Carter USM. Kanske det ger en fingervisning om vad Sleaford Mods handlar om. Skildringar från underbetalda jobb och allt vad dessa för med sig, med en stor portion humor och en lika stor portion ilska. De släpper i dagarna sitt andra album Divide & Exit.  Här är två smakprov. Dels Jollly Fucker, som låter som Liam Gallagher på speed. Och dels Tied Up In Nottz från nya albumet.

Oompa oompa från Kasabian

Leicesters finest Kasabian har släppt en första låt från sitt nya album, eez-eh heter låten, och den följer väl mallen och gör Kasabian-fans lite gladare, det svänger och är dansant. Dessutom har de piggsvin i videon, ett alldeles för underskattat inslag i musikvideos nuförtiden.

Twitter-vänner

Härledes nyttjar vi inte Twitter, men en hel del av er andra tycks göra det. Då ber vi att få påminna om Liam Gallaghers feed. Det behövs väl knappast någon närmare beskrivning. Det är Liam Gallagher. Han har 831 000 följare. Själv följer han bara fem stycken:

1.  ett Pretty Green-konto(Pretty Green är grabbens eget klädmärke), skrivet helt på japanska
2. ett brasilianskt Oasis-fan-konto, skrivet helt på portugisiska
3. Edin Dzekos konto. Han är bosnier

He's a lad, alright.

Wha's like us?

Längst ut på Skottlands kustremsa ligger Caithness, kargt och vindpinat. Författaren Alan Warner har skildrat denna del av Skottland i bl a These Demented Lands. Nu kommer ett av de mest omskrivna banden från Storbritannien därifrån, Neon Waltz. Det är just dovt, kargt och vindpinat.

Lätt weltervikt

Vi har skrivit om Peace tidigare. Att det var en smula duntäcke och lättviktigt. Tja, de säljer ut sina turnéer och spottar just ut sin platta nr 2. Från den är följande hämtad, det är fortfarande ejderdun och texter om bitcoins (eh...), men rätt svängigt.

A Wolf in Decent Clothing

Från supercreddiga Neon Gold kom en rad singlar från ett band som egentligen var ett soloprojekt för en herre vid namn Max McElligott. Han kallade skapelsen Wolf Gang. Sedan tog de tid på sig att göra klart sitt debutalbum och folk glömde nästan bort dem.
Gänget har samarbetat med Burberry och Armani, därav rubriken.
Nu kommer uppföljaren, och de har engagerat fläskiga producenten Flood (Depeche Mode, U2, Foals). Det märks. Floods vurm för stadium-episka dängor har vunnit mark här. Lyssna på Black River här.

Spiderman is having you for dinner tonight!

Skulle man göra en lista över musiker som blivit förbannade/ledsna/topp tunnor rasande över en recension skulle den bli lång. Väldigt lång. Till den senare kategorin kan nu Robert Smith i The Cure sälla sig. När bandet i förra veckan hade två utsålda konserter i London till förmån för Teenage Cancer Trust, hade en kritiker på The Guardian tyckt att konserten var för lång. Kolla in hur Robert Smith reagerade på fejjan. Och kolla kritikerns pudel (not). Titta här.
Sedan kan ju hr Smith trösta sig med Brendan Behans ord om kritiker:
De är som eunucker i ett harem. Det vet hur det går till, de ser det varje dag, men de kan inte själva.

Långsamma kvarnar mala bäst

Nu har de bryggt färdigt både öl och album.
Hemkära Manchester-bandet (nåja, de är från Bury) Elbow begav sig till Peter Gabriels studio Real World för att spela in ett nytt album. Bakom spakarna stod som vanligt keyboardisten Craig Potter.
Sångaren Guy Garvey hade spenderat mycket tid i New York i samband med låtskrivande till King Kong-musikalen, hunnit med en separation efter ett långvarigt förhållande (vilket ledde till att han fick revidera vissa texter - so it goes). Bandet har experimenterat friskt i låtskrivarfasen: låten Colour Fields är skriven och komponerad med hjälp av appar på en Ipad. Jimi Goodwin från Doves gästsjunger på New York Morning.
Slutprodukten är en grandios hyllning till manlig vänskap. Vänskap i ett band, i ett fotbollsgäng, i ett pubgäng. Inga direkta radio-låtar, utan långsamt växande malande mästerverk. Utsökta texter sjungna med nerv av hr Garvey.
Det låter Elbow rakt igenom.

Lyssna här.

Över styr

Ibland blir en hopsmältning av två intressen bisarr. I Malaysia bor en kille som älskar musik. Problem uppstår då han även fascineras av LEGO. Killen heter Adly Syairi Ramly. Och ja, du ska nog kolla in hans galleri av band i LEGO-version, fotade (enligt uppgift) med hans Iphone 5. Adly, skaffa ett liv. Tills dess - Sweet.

Här kan du kolla hans LEGO-mutanter: LEGO

Definitely 20 years ago *förbättrad*

Oasis when meeting East 17 in Plymouth in 1994.
East 17: Are you Blur?
Oasis (sneer): No? Why? Are you Take That?

För ganska exakt tjugo år sedan stod jag på en Student Union i Cardiff, Wales. Där stod jag för jag hade hört talas om ett up and coming band från Manchester, vars sångare var galen. Nu skulle gruppen spela i Cardiff, där jag råkade befinna mig. Ryktet spreds snabbt, och det fanns gott om musikjournalister i publiken. Själv blev jag tillfrågad flera gånger av nyfikna:
- Excuse me, are you a journalist?
Nåväl, upp på scen släntrar två bröder och deras band och börjar spela Rock'n Roll Star. Och på den vägen var det. Liam var elektrisk, missnöjd med kvaliteten på ljudanläggning, och deklarerade mellan två låtar att:
-The next song's called The Stereo In My Bedroom Is Louder Than This Shite.

Senare det året, på sommaren släpps debutalbumet som börjar med samma låt som nämnda konsert. Det är en debut som står sig väl fortfarande.Noel skrev alla låtar, Liam sjunger alla låtar, alla (utom den sista) har en energi som skulle försörja en stad av Skövdes storlek, det är "rätt" besättning, det bokstavligen dryper av attityd som hämtad från ståplatsläktarna på Maine Road. Detta var ett soundtrack till hela lad-kulturen, vilket Liam helt och hållet:
-Being a lad is what I'm about, declares Liam.
-Define Lad? I don't define anything, I'm just me and I know I'm a lad. I can tell you who isn't a lad - anyone from fuckin' blur, anyone from Inspiral Carpets, any band at all today. There are no lads in bands today, end of story. Johnny Marr's a lad. The Roses are lads. Bez and Shaun were lads, although they were a bit too laddy. Lee Mavers, he's a lad - geezer.

 Det som kanske skiljer denna debut från andra är den genialiska produktionen av Owen Morris. Han lyckades både fånga och förstärka andan och ljudbilden av bandet. Receptet var enkelt, som det ofta är: vrid upp alla rattar på rött. Han producerade även de två följande plattorna, men lyckades aldrig få till den skärpa, balanserad med arrogans, som fanns här.

Ta bara en singel som Cigarettes & Alcohol. På singeln finns en låt till som skulle ha stått på egna ben hos de flesta andra grupper nuförtiden: Fade Away. En riktig stenkross, som senare spelades in akustiskt och fanns med på välgörenhetsplattan The Help Album.
Redan på dessa första skivor fanns den genialiska grafiska profilen där, skapad av Brian Cannon på Microdot, med en tydlig logga och fullständigt barockt överlastade foton som omslag.
Sedan följde de upp med singeln Whatever.
- You should have seen the guy who conducted the octet on Whatever. Half-circle glasses, looked like my geography teacher. I sang him the string parts into a cassette and he came back the next day with it all properly written down in music, he's thinking "they're winding me up here..."
                                                                                                                Noel
Och som sagt, den håller än idag, så skruva upp volymen.
helt logiskt twittrar Liam om att vi inte ska köpa de återutgivna albumen. I versaler, vad annars: HOW CAN YOU REMASTER SOMETHING THATS ALREADY BEEN MASTERED. DONT BUY INTO IT. LET IT BE. LG X
Alltså, leta i second hand-affärerna, och skruva upp volymen.

Happy Astrid

För alla som var med på den tiden kan en bildkavalkad från Acid House-eran vara uppiggande. Kolla in The Observers lilla fotogalleri med pionjärer.

BRITS 2014

Årets utdelning gick inte till historien som en av de mer uppseendeväckande. Noel Gallagher drog ner kvällens största garv (vilket egentligen inte säger så mycket) med att säga om årets manliga artist Bowie "you maniacs didn't actually think he'd be here?! He's too cool for this shit!"
Av framträdandena var väl Disclosures samarbete med först Lorde som sedan efterföljdes av AlunaGeorge bäst. Du kan ladda ner låten på Itunes och pengarna går till stiftelsen War Child. Neat.

Vinylsamlarens mardröm

Ja nu går vinylsamlaren och biter på naglarna. IKEA tänker sluta tillverka Expedit-hyllorna. Hyllorna som varje Vinyl-fetischist inrett sina rum med. Hyllorna som är som skapade för att katalogisera sina skivor i.
 Vad ska hända nu? En värld gråter. Inser Älmhultarna vad de gjort?
Naturligtvis har det skapats Facebooksidor där man nu ska försöka förmå möbeljätten att ändra sig. Vi får väl se.

Amerikansk gryning

Mr Beck Hansen and the multi coloured dream-coat

Kommer ni ihåg filmen Red Dawn? En medioker skildring av sovjetisk invasion och amerikanska ungdomars motstånd och la di da. Lämna plotten därhän och återvänd till den amerikanska gryningen. Ni vet, när man kommer in i andra andningen, på nattbussen hem, en euforikänsla när man möter tidningsbudet i trappuppgången. Så. bland annat, är Becks nya Morning Phase. Tretton sånger som uppehåller sig i gryningstrakten allihop.
Han har provat många kostymer, Beck-mannen: hip-hop, southern cowboy style, folksångare och nu senast initierad cover-artist (han gjorde blytunga covers av INXS (!) och Bowie)
Han ser ut som och låter lite som Ian McCulloch 1983 eller nåt. Både bildligt och bokstavligt.

Mörklagt Manchester

Det är mörkt och dovt, ödesmättat och suggestivt i Manchester-duon Shield Patterns debutsingel Dust Hung Heavy (mycket talande titel). Lite grand som The Cure skulle ha låtit 1982 om de haft denna maskinpark. Det (liksom Cure -82) har klara filmiska ambitioner.
 Det här kan nog bli jättetrevligt. Lyssna på singeln här.