Apacher under tårpilarna ånyo

Smäktande ballader började de med, och dit ska de tillbaks igen. Weeping Willows jobbar just med nytt material under ledning av Goran Kajfes och Johan Bertling. Det var sju år sen sist.

being an artist

Den publicerades för en månad sen, men det går bra att se den i slutet av september, i början av oktober också. Andrew Weatherall, skäggo, dj, trollkarl har gjort ett "självporträtt", jag är osäker på hur pass mycket "själv" det är. Men det är sevärt, han får prata till punkt och bre ut sig och allt. Cheers.

What Am I Doing Here?

Det var Bruce Chatwin som kallade en av sina böcker detta: What Am I Doing Here? Och så måste ju Jake Bugg ha känt. Efter att som 18-åring ha toppat Englandslistan med sitt album, efter att ha turnerat med Noel Gallagher, efter att ha blivit så gott som sönderkramad av pop- och rockeliten, vad gör man då? Man tar ett steg till och börjar rocka, med god hjälp av monsterproducenten Rick Rubin.
Första smakprovet från nya plattan:

Spliffin' in the wind

Från Holland har vi på coffee shops snokat upp Jacco Gardner, som gör musik som skulle kunna platsa på vilken Temples-platta som helst. Av bildmaterialet att döma har klockan stannat på 1968. Which is fine by me. Ljudbilden stämmer rätt väl överens med det.

Papier Mache Corbijn

Det är svart-vitt, det är ljus och mörker, det är stora papier-mache-huvuden och leviterande discokula, det är docka täckt i spegelglas, det är Anton Corbijn och Arcade Fire.

Men låter det som Arcade Fire? Njaa, plattan är producerad av James Murphy från LCD Soundsystem, och det har gjort avtryck i låtarna, uppenbarligen. Vi tycker nog att känslan är densamma som i The Cure's Close To Me från 1800 kallt.

Morrissey med egna ord

Författare, eh?

Morrissey har totat ihop sin självbiografi. Den skulle publiceras imorgon, den 16 september, men nu har Morrissey råkat i luven på förlaget, Penguin Books, så upplagan är indragen, och Morrissey uppgavs vara på jakt efter ny förläggare, något som dementerades senare av båda parterna. Boken skall släppas inom några veckor, enligt Penguin Books.
Ett utdrag från boken har tydligen publicerats i The Dark Monarch: Magic And Modernity in British Art. Vi kan ha viss förståelse för Penguin Books synpunkter. Det är tämligen högtravande. Döm själva, läs här.

Att göra i London i höst

Schyssta polisonger 1969

I hundra år har Carnaby Street rockat. det firar man med foto-utställning från större delen av dessa hundra år. Ett givet mål för alla som ska till London från nu till 20 oktober. Adressen är 20 Foubert's Place, en av tvärgatorna från Carnaby Street ner mot Kingly Street. Gratis.

Funeral

I Dublin begravde de poeten Seamus Heany. U2, Shane McGowan och gamle Sinn Fein-ledaren Gerry Adams var där och hedrade landets store son. Kanske läste man Heanys Post Scriptum. Kanske inte. Ni kan i alla fall läsa den här:

And some time make the time to drive out west
Into County Clare, along the Flaggy Shore
In September or October, when the wind
And the light are working off each other
So that the ocean on one side is wild
With foam and glitter, and inland among stones
The surface of a slate-grey lake is lit
By the earthed lightning of a flock of swans
Their feathers roughed and ruffling, white on white
Their fully grown headstrong-looking heads
Tucked or cresting or busy underwater.
Useless to think you'll park and capture it 
More thoroughly. You are neither here nor there,
A hurry through which known and strange things pass
As big soft buffetings come at the car sideways
And catch the heart off guard and blow it open

en del i utvecklingsprocessen

Du tenderar att irritera dig på, och störas av andra som inte kommit lika långt (eller för den del längre än) på sin musikaliska resa som du. Resan kan börja med Howard Jones och sluta i Dvorak. Den kan börja med The Monkees och sluta med Philip Glass. Nu skriver vi 2013 och resan kan börja i One Direction och fortsätta vart som helst. En bra mellanlandning från detta 1D kan vara The 1975.Det är catchy, de är unga men inte lika slick som ovan nämnda. På Reading spelade de helt oförhappandes på BBC introducing-scenen. Tre låtar som summerar gruppen ganska bra. Deras debut Sex spelar de sist i trion låtar. Först The City och sedan Chocolate. Och den som det inte spritter i benen på måtte vara en död sill.
Lyssna och se de tre låtarna här.

Föredömlig bevakning

BBC gör skäl för pengarna på Reading och Leeds festivaler. De har lyckats ha en rätt heltäckande bevakning under festivalens gång, och nu kan du välja dina favoriter bland godiset. Kolla in Palma Violets när de gör Best Of Friends, det är ett mindre kärnkraftverk igång där. Kolla också Childhood som gör Blue Velvet, och Kodaline, och The 1975 och Alt-J och Peace och Editors och... nästa år får man nog lov att åka dit.
Godisbutiken hittar du här.

So It Goes

Suck. Luke Haines, med sitt Auteurs, var med och skapade Britpopen. Nu sitter han på musikens bakgård och knåpar ihop grejer som han prånglar ut genom obskyra kanaler. Han förtjänade bättre.
Nu senast har han gjort ett konceptalbum med fabel-vibbar: grävlingen Nick Lowe och räven Jimmy Pursey deltar. Albumet heter Rock And Roll Animals, och mest sticker låten Rock And Roll Animals In Space ut: den låter som Pulp korsat med Babybird's "Gorgeous".
Lyssna på spotify.

Nytt från Cults

Duon från New York City gör nu en uppföljare till sin debut (ni vet den med Go Outside och Abducted). Det kan bli lite svårt att matcha den dragster-start de gjorde med framför allt Go Outside. Nåväl, här är I Can Hardly Make You Mine. Och man kan väl lugnt säga att de lyssnat en smula på Tame Impala. And why not?

Kultursnobbar

På Tumblr finns nu en sida som fyller Snobbenstrippar med Smiths-citat. Så gillar du Smiths och/eller Snobben ska du nog ta dig en titt. Här.

Fotboll och musik, på gott och ont

När du har med företeelser som involverar känslor så tangerar eller överlappar ibland genialiska påfund ändlöst mörker och misär. I fotbollen finns hur många exempel som helst: George Best, Paul Gascoigne för att nämna några.

Inom musiken samma sak. Jag menar att Pete Doherty är musikens svar på Paul Gascoigne. För att travestera käre Liam: flashes of genius and up for a bit of booze. Raden av historier om dessa båda herrars excesser är så lång att den slutat vara underhållande, utan bara tragisk. 

Nu gör Pete Doherty en farligt mycket Smiths-osande låt med Babyshambles. Det kunde handlat om hr Dohertys egna vistelser på sjukhus, men det vore väl too close to home, så därför handlar låten om basisten istället, och hans sjukhusvistelse. Tragiskt det också. 

Vem är du?

Förra sommaren vart det lite uppståndelse när Society var lite mystiska av sig och släppte en låt All That We've Become, utan att (knappt) någon visste vem de var. Låten följdes av en rätt tät video av Andy Baker. Själva musiken var tung, avlappnad och inte så lite sfärisk. Lite Twin Peaks-känsla.
Nu, en sommar senare kommer dess tvillingsyster, 14 hours. Samma atmosfär, samma känsla. Men nu får vi veta att grabben heter James Girdler, och finns i London.