Bruce, Bruce, Bruce and Bruce

Australien har inte gjort några stora avtryck i pophistorien; löjligt fascinerade av ABBA, Midnight Oil och annat på minuskontot. På pluskontot hittar vi halva The Church och the Triffids.

Sedan har det varit rätt tyst.

Nu kommer ett gäng band i en ketchup-effekt. För ett par år sedan kom Tame Impala. De lät som John Lennon skulle gått med i Spiritualized eller Charlatans. De släpper nytt nu, och låter i stort sett likadant. Råkar du vara i Australien i januari så kan du alltid uppleva Big Day Out, en turné med fem stopp: Sydney, Gold Coast (Surfers Paradise cirka), Adelaide, Melbourne och Perth. Det känns märkligt att de annonserar för sommaren 2013 och festivalen är i januari. Det är kanske dit den svenska sommaren flyttat... I år spelar band som Vampire Weekend, Animal Collective, Sleigh Bells, Foals, Alabama Shakes, Yeah Yeah Yeahs, Jagwar Ma.

Kan ni inte vänta så länge så kan ni ju ta er dit i september för att se Parklife 2012. Med band som  Chairlift, Citizens !, Labrinth, Charli XCX, Passion Pit och Tame Impala. Det här låter ju som Australiens turistbyrå, här är i alla fall Tame Impala:


Sedan har vi franska Melody's Echo Chamber. Med lite hjälp av en herre från ovan nämnda Impalas så har hon släppt ifrån sig "Crystallized". Frankrike har ju inte heller så där jättemycket på pluskontot i pophistorien. Men två minus blir här ett plus. Det låter ganska mycket Beach House.

Diskjockey ahoy

Foals är lite arty och pretto av sig, först var det väldigt funkigt av sig, sen var det mer mörkt och dovt. Nu kör de ut dj-grejer som de kallar tapes. För alla som är 38 år och uppåt så är blandband en företeelse förknippad med kärlek och omtanke. Man spelade in sina favoriter på en 90-min band, A och B-sida. Det var betydligt mycket mer pill(och därmed mer omtanke) än att slänga ut en spotifylista. Sedan gav man bandet till någon man tyckte om. I ett exemplar. Ett.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Foals blandband. De tycks ha pillat lite. Eklektiskt, kan man väl säga...



Annars tycker jag att ni kan kolla in Foals starkaste stund, Spanish Sahara. Den är en riktigt sugande suggestiv sak som är både mörk och befriande på samma gång.

En brittisk affär

De gamla pop-farbröderna i Blur har kommit ut med nytt material och en ackompanjerande video. Gammal är kanske inte alltid äldst, men nog står de sig ganska bra mot det ganska klena motståndet nuförtiden. Låten är en ödslig och vemodig ballad, och bara det att kalla låten balladen"Under The Westway". Det är klart att amerikaner o dyl inte fattar ett dugg.

Allsång på Skansen

På twitter kunde man läsa:
Stone Roses-gig = A Lot Of Grown Men Crying.
För oss som inte var där,men var där 1990, vi får nöja oss med 
Manchester Evening News

Clint Boon från Inspiral Carpets funderade på att stoppa sina gympaskor i en tidskapsel, gegga och allt, med texten "skor jag hade på Heaton Park 29/6 2012". Något för Antikrundan 2112.

Upptäck nytt på festival i sommar!

Ja, jag vet att ni inte betalar dyra pengar för biljett och går och ser nån herr Flinck from the Gestapo. Men när ni betalat överpris för bärs och mat och lidit på bajamajan, så ta en sväng extra och upptäck något nytt. Festivalerna är en bra plattform och de flesta nya band ger järnet för att nå ut. Här kommer ett axplock:
Way Out West är luriga, de har en hel del intressant, hypade New York-bandet Friends, skotska Django Django, grymt hårda Factory Floor, Best Coast, danska hårdingarna Iceage, Alt-J (de med Breezeblocks), St Vincent och franska nörden Madeon. Problemet är bara att ALLA utom Best Coast och St Vincent spelar på klubbar, vilket i praktiken betyder att man missar det om man inte har något att börja köa på förmiddagen. Way Out West får skärpa sig, det är på gränsen till att ljuga att skylta med alla dessa när alla spelar på klubbar.
Vill ni verkligen se Django Django så res hellre till Danmark och gå på Roskilde. Här får (nästan) alla plats och kan se: Santigold,bandet som motsvarar hypen: Alabama Shakes, Spector och Friendly Fires och ovan nämnda Django Django. CPH-GBG 6-2. Sorry, Göteborg, ni får ta och kamma er.
Gamla goa Emmaboda ståtar med Citizens, bob hund och som vanligt en radda band man inte visste fanns.

Husspindlar

På bussar, på stan, i tunnelbanan, på cyklar, i joggingspåret är den. Ungdomen. Med sina lurar i alla storlekar och former. Och det är inte gitarr-musik den lyssnar på. Borta är alla förstärkare, effektpedaler och sladdar. Det ska vara dansmusik för hela slanten. Avicii, Swedish House Mafia, Pitbull, listan kan göras hur lång som helst.

De lite gammaldags popbanden för en tynande tillvaro utanför stroboskopljuset. Några väljer att kombinera rocken/popen med dansmusik – Kasabian och Kent, medan andra troget kramar sina gitarrer.

Ett band som kramar sina gitarrer är engelska Spiders. För något år sedan lade de upp sin första singel Where does this leave us now på Youtube. Punkt. Inget skivbolag, ingen hemsida, ingen Facebook. Ändå klockade de i april-maj i år strax under 60 000 visningar. Inte illa för killar som kramar gitarrer.

Jag språkade med de tre herrarna(Rob Tingle (sång och gitarr), Adam Tingle (trummor) och Nick Monk(bas)) från Rotherham utanför Sheffield för att få veta mer.

Dimman som omgav er i början, ingen hemsida, sökningar på nätet gav inget resultat, var den dimman medvetet utlagd eller bara blev det så? Den skapade en del mystik kring er.

Rob: Från början lade vi ut Where Does This Leave Us Now som ett experiment. Vi ville vara självständiga, och så lade vi ut den på youtube för att prova youtubes tittare. Och efter två-tre månader och 50 000 visningar visste vi vad ville.

Så vi tog sex månader på oss att planera och att sätta ihop en marknadsföringskampanj, vi pratade med diverse PR-byråer och så vidare. Så nu, sex månader senare är vi redo att lämna dimman som du kallade den. Fast vi vill nog behålla en del av mystiken runt oss. Alldeles för många band kastar bort sitt namn och ger bort material gratis och behandlar sig själva som om de vore värdelösa. Vilket blir en självuppfyllande profetia för publiken behandlar dem på samma sätt.

Adam: Vi vet att vi inte är en popgrupp och vi vill inte följa i samma spår som alla andra. Vi är Spiders och vi gör det på vårt sätt. Det kommer att komma fler videos, mer promotion, men se det som en långsam uppbyggnad. Vad tiden lider kommer du att se mer och mer, och förhoppningsvis kommer detta att få dig och andra att vilja ha mer.

Alla verkar nämna The Smiths i samma andetag som Spiders. Jag håller med till viss del, men det måste ha funnits andra idolbilder på väggarna i tonårsrummet?

Nick: Vi gör ingen hemlighet av att vi alla älskar The Smiths – de är en stor inspirationskälla för oss. Men det finns fler band som vi gillar, som t ex Kings Of Leon.

Rob: Mitt låtskrivande är inspirerat av The Smiths, The Cure, The Jam och lite grand av Libertines och The Cribs. Vi vill väl låta lite grann som alla de band som fick oss att plocka upp gitarren från första början. Vissa riff är ganska Smiths-iga medan andra är helt annorlunda. Det var Alex Turners (Arctic Monkeys) pappa som lärde oss musik.

Det finns faktiskt lite amerikansk pop-punk, som Blink 182, där också. Det är som en smältdegel av alla band vi gillar, inget band tar överhanden helt. Vi har turen här i England att ha en räcka bra gitarr-band från Beatles till Arctic Monkeys och vi hoppas att det hörs i vår musik.

Finns det planer på ett album? Vem skulle producera ett sådant?

Adam: Just nu skulle jag inte säga att det fanns det, det känns inte som vårt huvudfokus ligger där. Vi vill inte kasta allt på väggen och hoppas att något fastnar. Vi har råd att vara genomtänkta. Vårt fokus just nu är att bredda vår skara fans och de tre singlarna vi släppt: Where Does This Leave Us Now, Ambitions och Subtle Differences.

Vi skulle gärna göra ett album och då skulle det bli svårt att inte ha med producent  Alan Smyth, som producerade våra singlar. Han har jobbat med Pulp, Arctic Monkeys, Heaven 17 och Richard Hawley. Ja, han var jobbat med alla från Sheffield som blivit något. Men skulle man få välja…tjaa, Bernard Butler, Mick Jones, Stephen Street, ja, det finns många man skulle vilja arbeta med.

Några andra band som ni gillar att se och höra?

Nick: Vi såg just Blink 182 på deras återföreningsturné. De var helt jävla otroliga! Annars är det vanliga band som Arctic Monkeys. Fast vi tycker nog att musikscenen just nu har stagnerat. Bortsett från några amerikanska band som Howler och The Drums finns det nästan bara syre-tjuvar som Lady Gaga. Jag vill ha lite ny musik att lyssna på! Jag antar att vi får göra det själv…

Kan vi förvänta oss Spiders på festivaltåget nästa sommar?

Adam: Just nu får vi många erbjudanden, så även om vi verkar ha missat festivaltåget denna sommaren så verkar det ganska troligt till nästa sommar!  Förhoppningsvis så kan vi nog komma med fler grejer och kan plugga Spiders på fler ställen, så dyker det nog upp fler erbjudanden.

Den enda festival vi har inbokad i sommar är Tramlines i Sheffield som är en trevlig festival som är över hela staden i tre dagar, det brukar var helt galet.

Summertime (from Hell)

3D från Massive Attack har samarbetat med Scarlett Johansson i en klustrofobisk version av Gershwins Summertime. Låten figurerar på soundtracket till den mexikanska filmen Dias de Gracia. Lyssna här. Ibland hittar man små pärlor bland låtlistorna på de mest udda filmer. Minns Vampire Weekends Jonathan Low från en av Twilight-filmerna. Den kan du lyssna på här.

Nytt från imse vimse Spiders

Ja, ni kommer väl ihåg den ruffliga Where Does This Leave Us Now? Nu har Spiders släppt en ny singel, Subtle Differences. En lugn sak, perfekt i bilen, så ladda ner och spela - högt! Kan ingen vettig människa få hit dem till Skandinavien?

15 år med OK Computer

När Radiohead slog igenom big time med The Bends så väntade världen på en uppföljare i samma stil. De fick något helt annat. Till hjälporganisationen Warchild spelades Lucky in på bara fem timmar. Brian Eno sade att "it was the most beautiful song I've heard in a long, long time". Sedan kom OK Computer. I juni för 15 år sedan landade detta rymdskepp från en fjärran galax hos oss. Ett album där varje låt faktiskt är ett kugghjul i ett större maskineri, så bilden av albumet är större än summan av låtarna. Videon till No Surprises fångar känslan ganska bra.

Att rockstjärnor önskar sprit och droger på ridern är väl inget nytt direkt. Däremot önskar somliga andra saker, mer eller mindre knäppa. Kolla här:
Prince vill ha en doktor med en vitamin B12-spruta i logen.
Beastie Boys ville under sin storhetstid ha regnbågsfärgade kondomer. Regnbågsfärgade?!

Mogwai kräver ett inramat porträtt av prinsessan Leia. Det ni.
Nine Inch Nails behövde två förpackningar majsstärkelse efter spelningen för att Trent skulle få av sig läderbrallorna. Undrar om det gick lika bra med potatismjöl?

Jag trodde de tre danserskorna i MIAs show ingick, men tydligen är de tre, klädda i heltäckande burka, ett krav på ridern. De ska kunna "groove to the music". Hon vill också ha en flaska absinth.

The Stooges vill ha sällskap av sju dvärgar. Fast storleken är inte så viktig, däremot attityden.
Möt mig i din djungel - Paul McCartney vill ha 19 stycken tvåmeters plantor och fyra stycken 1,20 m höga dito.
Barbara Streisand skulle ha rosenblad strödda i toaletten i logen. Jag vet inte om hon också krävde påfyllning efter att hon varit där.

Citizen ur-poppiga

Citizens har vi skrivit om tidigare, se här. Nu släpper de sitt album Here We Are, med singlarna True Romance och Reptile som tyngsta pjäser. Men även andra låtar som Caroline och (I'm In Love With Your) Girlfriend står bra på egen hand. Det är dansant och poppigt och tydligen ska de vara riktigt bra live. Tyvärr bevistar de inte våra breddgrader alls så ni får ta er till civilisationen söderut (läs Tyskland, Storbritannien, Frankrike). Här får ni trösta er med Caroline.

Landstinget

Det är för få grupper som sjunger om Landstinget. Inte ens Kent. Vad är det som händer? Är det bara hjärndöda Avicii-kloner stirrande ner i sina Iphone 4S?
 Nej, ge mig Maximo Park som spelar och sjunger i hundrafemtio knyck om The National Health. Här staplas slagorden, så upp på barrikaderna!

I Afton Danz

Släng in en rockande (fniss) indian i pälsrock, ställ honom rockandes framför klassiska Manchester-landmärken som Salford Lads Club (för er som inte visste det så var det här The Smiths fotades till omslaget av The Queen Is Dead). Släng på ganska schyssta beats i samma skola som MGMT och Friendly Fires och voila, här har du en sommarplåga för 2012.
Swiss Lips som kommer från Manchester, men det förstod ni ju redan, har redan gjort några saftiga burgare som U Got The Power, och Grow. Nu släpper de en geting som fatiskt förtjänar att få surra hela sommaren, eller?



och ni får själva ta reda på vad swiss lips betyder, jag är för pryd...

Guldkorn i London

Vid Piccadilly Circus (visste ni att piccadill är den där dragspelskravatten man ser på porträtt från 15- och 1600talet. Kring Piccadilly hade flera såna sina små boutiquer, Paul's Boutique) ligger snoffsiga affärer, Intill Fortnum & Mason's flaggskepp ligger Piccadilly Arcade med lika snoffsiga små etablisemang. Men i den arkaden ligger också Snap galleries som fram till den 16 juni 2012 visar klassiska rock-foton av Gered Mankowitz. Karln har fotat rockfolk sedan 1963. Bland de äldre ses Stones, Hendrix, Marianne Faithfull, Cat Stevens m fl. Bland de nyare syns Ride, The Jam, Oasis, ja listan kan göras lång. Notera även det grymma Fender-bordet i källaren...
Allt går att köpa, dock inte Fender-bordet.

Sankta Lucia, på en sommaräng

Ibland blir resultatet inte som man tänkt sig. När högt begåvade unga får en äckligt fin utbildning inom kör-sång och får lära sig allt om Bach etc, turnera över hela världen med sin kör och sedan släpps fri, vad händer? Jo, adepten sätter sig i Brooklyn och snöar in på synthpop. Det var ju inte riktigt så vi tänkt oss. Det begåvade barnet ifråga är inget barn längre, han heter Jean-Philip Gobler och är från Sydafrika. Men nu gör han alltså musik i Brooklyn. Fair enough. Här har ni debutEPn. Bäst är Before The Dive. Utgiven på Columbia i samarbete med bloggen/skivetiketten Neon Gold. Och fråga mig inte var han fått sankta Lucia ifrån.