I guess they go to Heaven

På tal om dinosaurer som vägrar dö. Jimmy Ruffin dog i veckan. Mästaren på olycklig kärlek. Bara låttitlarna är i en klass för sig: smaka på Farewell is A Lonely Sound.
Här hans mest kända.

Återföreningarnas tid

Listan på band som återförenas efter x antal år isär kan göras lång. Senast i raden är 90-talsgiganterna Ride. Andy Bell var ju upptagen med Oasis länge och väl och sedan med Liams kvasi-Oasis Beady Eye.

Ride var riktigt riktigt bra. På nittiotalet. Stone Roses var riktigt riktigt bra. I slutet av åttiotalet. Pink Floyd var riktigt riktigt bra. För fyrtio år sedan. När de var unga och vitala, fulla av förväntan. Hur bra låtar de än skrev så känns det ju sådär att se en hop  blekfeta, tunnhåriga rockrävar harva sig igenom en greatest hits-spelning. Det blir lite Finlandsfärja. Ni vet hur man tänker när man på stan möter en sextioåring med Pink Floyd-t-shirt och bandana, act and dress your age.

Sedan har vi de här dinosaurerna som bara vägrar lägga sig ner och dö: The Cure, New Order, Thåström, Primal Scream, Echo & The Bunnymen, Depeche Mode för att bara nämna några. Det kan ju inte vara samma universum att se Stones i början av sjuttiotalet och se dem 2014. Det blir ju ett musikprojekt på ålderdomshemmet. 

Sen kan man ju alltid skylla på marknaden. Folk i femtioårsåldern går fortfarande på rockkonserter nuförtiden. För trettio år sedan var det bara ovan nämnda rockräv i Pink Floyd-tröja som gjorde det. Nu finns det horder av femtioåringar som vill skråla sig igenom Twisterella ännu en gång. Återigen -Silja Line.

Nä - ta och lyssna på originalplattorna och gör det högt. Gå gärna på konsert, men gå på något som debuterat på 2000-talet i alla fall. 

Den svenska skolan '94

Vi uppmärksammade tidigt Alice B från gbg.Det kan ni läsa här. Nu dyker hon upp på Göteborgska School'94s (tidigare hmmm - school) EP. Det låter lite som gamla Edson, eller?

Tour Tour Tour

Hur slår man igenom i Amerika? Många band skriver under på framgångsreceptet: turnera, turnera och turnera. Temples är nu inne på sin fjärde (!) USA-vända på 18 månader. Nu i november släpper de sitt debut-album på nytt, ommixat av Beyond The Wizard's Sleeve. Vad ska det vara bra för, undrar vi. Kolla in de här serve-essen från den ursprungliga plattan:

Public Access TV

Så kallar sig N Y-band. I början av året släppte de singeln Monaco, och har därefter släppt en räcka låtar som lovar gott.

Här den senaste: Lyssna även på Monaco:

Tillbaka till Australien

Andra hands-England. Tja, kanske. DMA's låter som vilket Manchesterband ca 1990-91 som helst så gillar man det så gillar man det. 

Sherifferna av Nottingham

Nu är de på det igen, Nottinghams (kanske Storbritanniens) argaste och kanske mest välartikulerade (nåja) samhällskritiker. Sleaford Mods. I musikbloggen Louder Than War pratar Jason Williamson om vad låtarna på den nya EP:n Tiswas handlar om: (direkt citat, Louder Than War är en bra site att hålla koll på)

Tiswas: “An attack on the waning power of guitar based rock n roll and its short-sighted viewpoint combined with the armchair anarchic lobbyists who fucking point their fingers at the masses like cunts. I know works shit but I’m not putting my daughter on the street to please you cocks.”

The Mail Don’t Fail: “The dross of right wing media. Easy target I know but one that all the same is getting worse. Good people brainwashed by these cocks. Plus another stab at the slow death which is local government and its banal workings.”

6 Horseman (the Brixtons): “Part fictional account of misguided drug use to fit a stereotyped image in order to sell records. Also a stab at delusional self-images which always end in tears. The people may tow the line but they will eventually tell you to fuck off if you keep telling them you are Elvis. Also a cheeky stab at the purists who inhabit the gig scene, so informed yet so uninformed.”

Bunch of Cunts:  “Random observations from a city in 2014. Bunch of Cunts also touches on the distain you can sometimes have for your fellow human beings, the despair in conformity, and the despair of your own place in conformity.”

The Demon: “The nickname for a specific leader of an army currently fighting wherever. The cause or the country or the reasons are of no relevance really. War and its on-going trail of death is an enemy of our existence, regardless of fucking wherever or whoever. Fuck the excuses. It’s a money spinner full of ego and extremely insulting methods of justification. Fuck off demon. Fuck off.”

Slut citat. Nuff said.

Kravall-smileys

Vi har ju redan pratat om KLF och deras avsked till musikbranschen. Men både Drummond och Cauty har ju fortsatt i samma stil. Cauty mer i konstform, dock.Ett tag sysselsatte han sig med att skapa små minidioramor i skala 1:83 (ja, varför inte?) av verkliga och uppdiktade händelser. Han kallade dessa A Riot In A Jam Jar, för det var där dioramorna var placerade: i syltburkar. Man kan se scener från protester vid G-20-möten (på riktigt)blandat med scener där tex en folkmassa sliter ut Charles och Camilla ur limousinen för att lyncha (?) dem. (ganska oriktigt). I en annan scen lynchar en uppretad student-mobb utbildningsministern för att han svängt i frågan om avgifter på universiteten (inte heller så riktigt). Fortfarande en nagel i ögat på samhället, den gode Jimmy.

Nu senast har han gjort sig känd för sina Smiley-dekorerade kravall-sköldar. Han har köpt upp ett antal av polisens (avlagda) kravallsköldar av genomskinlig hårdplast. Sen har han dekorerat dem med en stor Smiley på insidan, så den syns genom den genomskinliga plasten.
Han fick idén när styvdottern (mamma är Alannah Currie från gamla Thompson Twins, numera Cautys äkta hälft) deltog i husockupation i London för ett par år sedan, och bad om skyddsutrustning. Där och då föddes idén med en sköld med ett glatt budskap.
 Så nu, två år senare, gjorde han slag i saken och tillverkade ett begränsat antal. Acid Squatting.

Nytt från Telegram

Ni kommer väl ihåg Roxy Music mk 2000-bandet Telegram? De fortsätter i samma stil. Det kunde vara Bryan Ferry & Co som skanderar Regatta med rullande r och flamenco-handklapp. Ett måste på en lördagkväll.

Skotsk Neon

Vi har pratat om Neon Waltz innan, och fler än vi har uppat dem kraftigt. Här spelar de sin Sundial live ute på Freswick Castle, vid Nordsjön.

Skotsk apelsinjuice med besk eftersmak

Ett av de första och största banden från Glasgow var Orange Juice. De bildades i medelklassförorten Bearsden 1979. Det var indie så det visslade om det: Postcard records o s v.
Frontmannen Edwyn Collins fortsatte med musik, som producent för bl a The Frank & Walters. Sedan fick han en stroke 2005.
Nu har det gjorts en dokumentär om honom, en dokumentär som har sitt nav i denna stroke och kampen för att komma tillbaka. Här är en trailer för filmen. Filmen i sin helhet kan hyras på iTunes från den 20 oktober.

Svalt mottagande

När man tittar på rubrikerna kring U2 och deras nya skiva får man upp rubriker som How To Delete The U2 songs From Your Iphone. Just saying.

Foxygen släpper nytt album i mitten av oktober. Gruppen som tidigare gett oss små juveler i form av San Francisco och albumet med den underbara titeln We Are The 21st Century Ambassadors Of Peace And Magic.
Här deras första släpp från den nya plattan. Speciellt det första spåret är ju bedårande.

Ett vinnande koncept

Kleerup, denne briljante man, hela tiden på gränsen till sammanbrott, återgår nu till sitt ursprungskoncept: att hyra in förstklassiga svenska tjejer att sjunga hans alster. Tidigare har han låtit Neneh Cherry, Robyn, Titiyo, Lykke Li och Marit Bergman för att nämna några.Åtminstone Robyn- och Titiyo-samarbetena gjorde ju rejäla avtryck i pophistorien.
Nu har han kallat in Malin Dahlström från Niki & The Dove, Jenny Wilson och Maja Ivarsson från The Sounds.
Den första låten från dessa sessioner sjungs av norska Susanne Sundför. Hon gör dels eget och så har hon sjungit med band som Röyksopp och Maps. Bara det sistnämnda kan ju göra en knäsvag. Med Röyksopp gjorde hon bl  a en cover på Depeche Modes Ice Machine. Här gör hon Kleerups Let Me In.

New Order på Mute!

New Order (minus Peter Hook) släpper sitt tionde album på legendariska Mute Records. Nu är det väl i och för sig ett BRA tag sedan en vettig New Order-låt gjordes, men ändå...