Avdelningen för dansanta

Skotska Discopolis från Edinburgh gör låtar som påminner om Daft Punks första skiva. Fast med humor. Kolla in When Ghosts Get Angry .

Brooklyn i januari

På den andra sidan Brooklyn (från The Mens utgångspunkt) kommer poppiga Chairlift med en riktig rökare om det förunderliga i förälskelsen. Bli glad av I Belong In Your Arms.

Avdelningen för stök

Är du mer åt det stökiga och bökiga hållet - smaka på det här: The Men från Brooklyn med sitt mer vuxna och lättillgängliga ljudlandskap The Men - Open Your Heart
Eller så gillar du 2:54 (riktigt kasst namn) som låter som gamla Curve eller nyare Warpaint. Kolla in Scarlet eller Creeping . Trevligt, if you're into that kind of thing.

Nytt under solen

Poesiafton på stadsbiblioteket

Saknar ni The Man Who Put The M In Manchester? Saknar ni Lloyd Cole?Tycker ni det saknas litterära referenser i popen nuförtiden kan ni ju lyssna på This Many Boyfriends.
Helt enligt parollen be nice, have fun and never stop thinking. Lyssna på Young Lovers go Pop.

Trailer Trash Tracys

Eller kan ni lyssna lite på Trailer Trash Tracys som började som skramliga shoegazer-ättlingar, men nu utvecklats i lite alla möjliga håll. Hör You Wish You Were Red.

Howler

Howler som jag tidigare utnämnt till engelsmän, härstammar i själva verket från Minneapolis. Men man kan gott lyssna på deras album America Give Up ändå. Det är fortfarande avig pop, det är skramligt och charmigt. välj t ex nya singeln Back Of Your Neck, This One Is Different eller You Like White Women, I Like Cigarettes (amen, är det en fenomenal titel, eller? Naturligtvis fick den inte heta det på albumet)

Mer Spector

Nu pluggas de rätt hårt av Universal, men de är faktiskt bra! Det finns ett sug och en nerv som minner om Roxy  Music och om tidiga Pulp. Lyssna på Grey Shirt & Tie. Den finns även remixad av Big Pink (Ni som följde Klondike i dess embryo-form minns för ett par år sedan Dominos och Velvet). Kan man våga hoppas på dessa på någon svensk scen detta år?Leta även upp deras framträdande på säsongsfinalen på Later with Jools Holland på Youtube.
 De supportar Florence & the Machine just nu. Med tanke på hur hennes senaste album lät (med allt skrikande) så kan man ju gå hem efter Spector.
Spector finner ni på Fiction records, som faktiskt ser ut att klara sig bra utan The Cure som har varit huvud, axlar, knä och tår på det bolaget under tre decennier. Nu ligger Snowpatrol, Elbow och några till där. Och Spector, alltså. Tummen upp!

BRIT-Awards

Svenska grammisar och rockbjörnar och allt vad det är kan ju kamma sig någonstans när det är dags för Premier League i musik. Det är som att jämföra Sofiero med Balmoral. SAAB 99 med en Bentley. Kavat-skor med Dr Martens.
För tjugo år sedan, 1992, skulle KLF spela sin 3AM Eternal. De tog med sig galningarna Extreme Noise Terror, körde en (väldigt) hardcore-version av låten och avslutade (trodde vi) med att peppra publiken med maskingevär och med att deklarera KLF have now left the music industry. Detta framträdande är fullständigt omöjligt att beskriva. Har du tillgång till en storskärm och ett ordentligt ljudsystem så plugga in datorn i dessa och låt dig bli överkörd av denna monstertruck.
 Sedan försökte de låta ett motorcykelbud hämta priset som bästa brittiska grupp de tilldelats (han vägrades tillträde till lokalen). På efterfesten lät de lägga ut ett dött får i entrén, med ett meddelande "I died for ewe, bon appetit" på. Rock'n Roll.
I skenet av detta ter sig Popsicles deathwish mot Arvingarna minst sagt lam.

Depeche Minimal

Dubbelhaka Utd

Trettio år efter att han lämnat Depeche Mode mailade Vince Clarke till Martin Gore och föreslog ett samarbete med utgångspunkt i websiten Beatport. Första resultatet av det sångbefriade projektet hette Spock (suck) och kom ut i slutet av förra året. I vår kommer ett lika nedstrippat och minimalistiskt album. För mig låter det som bar-dj musik. Och då var jag ändå DM-slav.

New York New York

Jag är per automatik skeptisk till amerikansk musik, men det finns ljus i mörkret. Kolla in duon Exitmusic från New York. De låter som tidiga Verve korsats med Broder Daniel. Och sedan engagerat Toni Halliday årsmodell 2012 som sångerska. Här är två smakprov: The Hours och The Modern Age. Det här kan nog vara bland det mest spännande jag hört på ett bra tag!

Se framåt

Det finns lite nya stenar att vända på. Pixies ekar kraftigt hos Step Panther. Lyssna på My Neck som låter som ett stökigt pixies med aviga ackord men på det hela rätt charmigt.
Sen har vi Dirty Beaches som låter som Spiritualized skulle låta om Nick Cave var sångare...titeln är följdaktligen Lord Knows Best.

I avdelningen svårplacerat finner vi  australiensiska Jagwar Ma. Bortsett från ett kasst namn så är de märkliga på ett positivt sätt. Lyssna på Come Save Me.
På samma avdelning finner vi även Alt-J som också är ganska svårbeskrivet men det finns ett sug som liksom håller en kvar... lyssna på Breezeblocks.

Lite halv-hypade  Friends med sin I'm His Girl är väl rätt ok, även om jag inte ställer mig och gör vågen..

Serenades

Gillade ni Housemartins för hundra år sedan kanske ni gillar Serenades med sin Oceans. Serenades är Markus Krunegård  och Shout Out Louds sångare Adam Olenius i ett litet gemensamt projekt.

Spector

En lördagkväll spenderas med fördel tittandes och lyssnandes på Spector. Rätt och slätt och inget tjafs på Never Fade Away. Dexy's light.

Spiders

Lite nytt up and coming, Spiders med Where does this leave us now? En brittisk trio som jag tycker förtjänar lite uppåtpuffar.

And they're both right...

Revenge Of The Synth Episode III

Ni vet själv: antingen var man hårdrockare eller synthare. (vad skönt med svart eller vitt, inga lömska gråtoner utan man vet vad som är vad)
Mitt enda möte med hårdrock som skapade någon form av känslomässig beröring var att dansa i ring och sjunga Kiss Creatures In the Night i början på 80-talet. Men synthen däremot appellerade desto mer! Ni kommer såklart ihåg mastodonter som Depeche, men kommer ni ihåg andra på Mute-etiketten som Fad Gadget, en betydligt mörkare variant som effektivt kittlade hjärnbarken med en järnbalk. Lyssna på Back to Nature, eller den lite lättsammare Life On The Line. Man kan förstå varför tyska hårdingar föll som bowlingkäglor för detta.

När vi är inne på tyskar: DAF var ett par dylika hårdingar som inte riktigt var salongsfähiga och följaktligen underhållande. Här med Kebab Träume. Både DAF och Fad Gadget tillhörde Mutes första signeringar.
Sedan fanns de mer kommersiella Koto från Italien (här börjar italo-disco) med sin Visitors. Kul med de tidiga syntharna men ganska slätstruket.

 I samma liga spelar Hipnosis med sinVangelis-cover Pulstar.
Fransmännen nappade naturligtvis, och svarade med Trans-X som slog igenom med Living On Video.

Tuffare tag då från England: Nitzerebb med Join in the Chant.
Depeche hade ju sin svenska filial i Stockholmska Mobile Homes. Gore/Gahan ekar (lite för) tydligt i Feeling Better.
Allt detta har nu fått en renässans i dagens artistutbud med nya stjärnor som kanadensiska Austra, amerikanska Cold Cave, brittiska La Roux och Florence And The Machine. Ingen av dessa hade väl låtit så här om inte åttiotalssynthen berörde som den gjorde.

McMariachi i Bronx, Nej Tack!

Man blir lite ledsen när en Ronald McDonald-figur försöker sig på mariachi och P3 & P4 fylls av Buttericks-mariachi. Nä, ska man introduceras i Mexicos bidrag på folkmusikkartan så bör man hellre lyssna på Calexicos samarbete med Luz De Luna (månljus för er som läste tyska). Här ger de sig på en klassisk mariachi, El Cascabel. 

Mer från backspegeln

Ett riktigt Kinderegg var Junior Boys Banana Ripple. Det är lite all-in, det här att göra nio minuter-plus låtar. Gör man som Junior Boys kommer man undan lätt, låten byter skepnad halvvägs, den fantastiska rösten är lyckligtvis med hela vägen. Se där, pekfingret på ratten tappar med i takten.

Dysterkvisten John Maus pratar gärna filosofi och citerar Heidegger. Att kalla sitt album We must become the pitiless censors of ourselves är väl närmast att be om stryk. Eller nåt. Fast han påminner lite om tidiga OMD, med uppskruvade keyboards och det hele. Lyssna på Believer.

Cults

Lite muntrare då med Cults, en duo som debuterade 2010 med en stillsam liten pärla som hette Go outside, i år kom lite mörkare Abducted, lite av samma keyboards som nämndes tidigare, men som sagt med ett gladare anslag.

en liten club som befann sig i döda vinkeln

I backspegeln missar man lätt grejer. Så en snabb titt igen och där är dom!

  Two Door Cinema Club. Nordirländarna som låter som de står på en strand med solen i ryggen och det stora blå framför sig. De släppte en singel under 2011, What You Know, som är perfekt bilmusik på en regnig infartsväg till valfri stad, under orange gatljus. Lite svensk-anknytning finns. De ligger på franska Kitsuné-etiketten (det lät väl jättefranskt?) som grundades av bl a svenskan Kajsa Ståhl.

2011 i backspegeln

Det vore synd att säga att det regnade pop-pärlor under 2011. Man kan knappt ens tala om duggregn. Att vaska fram guldkorn var sannerligen inte lätt.Berg av gråsten. Ett ton talangjaktsvåp och idolfabrikskonserver. R'n'b-wailande killar och tjejer med halva Sveriges guldreserv runt halsen och armarna. Ärligt - hur många gånger har du skruvat upp volymen på radion i bilen i år? Nä, jag trodde just det. Tacka de högre makterna för en 3,5 mm plugg till telefonen.
Det fanns faktiskt några små guldkorn även detta år. Om än få.
Oasis sade godnatt och det var läge för Kasabian att sätta sig på den brittiska rock-tronen. Det finns ganska klara Oasis-kopplingar, Noel G har gästspelat på konserter vid mer än ett tillfälle, Liam äter gärna Pizzornos lasagna al forno. (Pizzorno heter Serge i förnamn - jag trodde det namnet bara förekom i Eddie Murphy-filmer)
Nåväl de släppte plattan Velociraptor och åkte ut på världsturné. Hur det låter? Tjaa, vad ska man säga - Doors korsat med Happy Mondays, nånting. Mest svänger singeln Days Are Forgotten.
Vidare har vi amerikanska (ja, jag vet, jag brukar inte gilla amerikaner)Foster The People med sin rökare Pumped Up Kicks. Lyssna på den och försök låt bli att nynna den resten av dagen! En gigant på youtube, tydligen.
Om vi snackar youtube-fenomen kan vi väl inte undgå Lana Del Rey. Tjejen som gjorde en metamorfos: likt en insekt cocoonade hon och ut flög en fjäril helt olik den larv som nyss kröp omkring. Både Video Games och Blue Jeans är av den kaliber att man gärna drar upp volymen. Damen delar musikvärlden, det är antingen eller. Kitsch eller kvalitet? Du bestämmer.
Friska fläktar från nya grupper är alltid välkomna, speciellt om de kommer från brittiska Howler. Deras lagom aviga pop sätter sig också på hjärnbarken. Lyssna på I Told You Once. Glasögonprydda sångare väcker alltid vemodskänslor.
Avdelningen supergrupper fick en ny underavdelning (übersupergruppen) i Superheavy: Dave Stewart, Mick Jagger, Josh Stone, A R Rahman och Jr Gong har teamat upp och gjort miljonärsreggae för soliga sinnen. Och singeln Miracle Worker är väl just det, låt inte Jaggers rosa kostym skrämma iväg er.