På den tiden det fanns en fysisk "bak"sida på den likaledes fysiska skivan, var det legio att stuva in något mindre prominent på denna baksida. Allt ljus på själva A-sidan. Indie-sidan svarade (ibland) med att lägga en lika bra, om inte bättre låt på baksidan. På det glada 80-talet var det en igenkännande blinkning att ha suveräna baksidor: New Order hade från början tänkt ha 1963 som a-sida och True Faith som b-sida. Där snackar vi rätt hög klass.The Smiths hade en rad högklassiga b-sidor: Work Is A Four-Letter Word, Unloveable (baksidan av Bigmouth Strikes Again) och inte minst How Soon Is Now? En så gott som perfekt låt, med innovativt gitarrsound, text som är fullständigt universell för de flseta tonåringar:
There's a club If you'd like to go/ You could meet somebody who really loves you/ So you go and you stand on your own/And you leave on your own/ And you go home and you cry and you want to die
På 90-talet följde somliga denna tradition, Gene släppte utmärkta b-sidor, t ex I Can't Help Myself och Sick Sober And Sorry. Stone Roses släppte Fool's Gold och What The World Is Waiting For och man visste knappt vad som var fram och bak. Suede släppte sin debutsingel The Drowners med formidabla My Insatiable One som baksida. Pulp skulle ju alltid vara lite speciella och gjorde en b-sida till Razzamatazz i tre delar Stacks, Inside Susan, 59 Lyndhurst Grove.
Underworld, som nu i sommar ska ansvara för delar av invigningen av OS i London gjorde en hyfsad b-sida som sedan blev den låt man förknippar med gruppen: Born Slippy.
Men nu med Spotify och streaming så finns inte längre utrymme för b-sidor. Vi saknar dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar