We're all fond of space

It's good to get lost from time to time , sade Bobby Gillespie en gång i Madchester-röran. De som nickar gillande åt ett sådant påstående gillar nog också By The Sea. De kommer från Wirral (kanske det Mersey Paradise som Ian Brown sjöng om). De låter som mycket tidiga Verve och Spiritualized i en burk med morfin. Like it or leave it. Här är deras Stay Where The Sun Is.
Spiritualized har ju också nytt här.

Fler gitarrer

För fyra år sedan kom Temper Trap ut med sin debut Sweet Disposition, som luktade stadiumrock och U2-världsherravälde. De hade lite svårt att följa upp den stjärnsmällen, inget på albumet kom i närheten av denna smäll.

 Ibland håller jag med Neil Tennant som tycker att album är mest blaj, det är enstaka låtar som sätter eld på hjärtat (efter 25 sätter de eld på hjärnan).

Nu gör de ett nytt försök i stadiumrockaravdelningen. Lyssna här på Need Your Love om en relation som faller i bitar. So it goes.

Vad är en låt?

Under hela popens historia har det experimenterats. Vad får man göra - Vad får man inte göra? Var går gränsen? Måste man ha refräng? Måste man ha sång? Måste man ha melodi? Einstürzende Neubauten testade på sin tid. För yngre läsare - E N var en rätt avantgardistisk grupp vars instrumentering inkluderade vinkelslip.Titta här.
My Bloody Valentine tänjer flera gränser med sin Holocaust-del av You Made Me Realise.
Bra? Well, bestäm du.
Boards Of Canada testade med att försöka producera en känsla i form av ljud. För tio år sedan släpptes deras Geogaddi. Det är förmodligen så nära målet man kommer. I bemärkelsen sätta ljud på en stämning. Gillade ni den kan ni flyta vidare till uppföljaren Music Has The Right To Children (jag älskar den typen av titlar).
Nu har vi den så kallade chill-wave som uppenbarligen lyssnat en del på Boards Of Canada. Bland de mest publikvänliga har vi Washed Out. Här med Before:

Just Say No

Från Amerikat kommer kort och gott NO. De följer den amerikanska trenden med långsamt uppbyggda låtar och i videon ser vi krocktestdockor. Vad mer begär du?

Nörd-varning: B-sidor

På den tiden det fanns en fysisk "bak"sida på den likaledes fysiska skivan, var det legio att stuva in något mindre prominent på denna baksida. Allt ljus på själva A-sidan. Indie-sidan svarade (ibland) med att lägga en lika bra, om inte bättre låt på baksidan. På det glada 80-talet var det en igenkännande blinkning att ha suveräna baksidor: New Order hade från början tänkt ha 1963 som a-sida och True Faith som b-sida. Där snackar vi rätt hög klass.The Smiths hade en rad högklassiga b-sidor: Work Is A Four-Letter Word, Unloveable (baksidan av Bigmouth Strikes Again) och inte minst How Soon Is Now? En så gott som perfekt låt, med innovativt gitarrsound, text som är fullständigt universell för de flseta tonåringar:
There's a club If you'd like to go/ You could meet somebody who really loves you/ So you go and you stand on your own/And you leave on your own/ And you go home and you cry and you want to die


På 90-talet följde somliga denna tradition, Gene släppte utmärkta b-sidor, t ex  I Can't Help Myself och Sick Sober And Sorry. Stone Roses släppte Fool's Gold och What The World Is Waiting For och man visste knappt vad som var fram och bak. Suede släppte sin debutsingel The Drowners med formidabla My Insatiable One som baksida. Pulp skulle ju alltid vara lite speciella och gjorde en b-sida till Razzamatazz i tre delar Stacks, Inside Susan, 59 Lyndhurst Grove.
Underworld, som nu i sommar ska ansvara för delar av invigningen av OS i London gjorde en hyfsad b-sida som sedan blev den låt man förknippar med gruppen: Born Slippy.

Men nu med Spotify och streaming så finns inte längre utrymme för b-sidor. Vi saknar dem.

The Sound Of The Phuture?

Vem vet vad folk går och gnolar på om femton år? Det känns helt absurt att de som rockade till Rolling Stones och Beatles snart sitter på vårdboende. Ska hemhjälpen sätta på en cd med Sgt Pepper och sedan laga maten? Det känns som en anakronism.
Länge var det en väl förborgad hemlighet i musikvärlden  vem/vilka dubstep/house/ambient-makarna Burial egentligen var. Lite Residents-feeling.  Sedan kröp det fram att det var en tjomme från Sarf Landon,  som gick i samma skola som Four Tet som också var inne på experimentell  ambient pop-rock. De samarbetade 2009 och nu, tre år senare gör de det igen. Det blev en rejäl buzz när den här först publicerades på Soundcloud. Inom nio timmar hade 40 000 lyssnat. Och det är inte Ullared-40 000. Vi snackar här the In-crowd. Så vill du snobba till dig och trycka ned dina medmänniskor lite, så fråga lite casual om nån hört Burials senaste samarbete med Four Tet. Säg att det fortfarande är Twin Peaks-stämning och att atmosfärisk  är det bästa adjektivet för att beskriva det.



Lite mer publikvänligt är då Santigold. Ni minns hennes L.E.S Artistes från 2008? Efter att ha gjort en  namnändring och etthundraåttielva samarbeten med alla från påven till Del Amitri, så gör hon nu en ny rökare. Lyssna och njut.

Coldplay mark II

Morning Parade har spelat in sitt album i Damon Albarns studio. Stark sång, lite småkul att det byter tempo och skepnad halvvägs in i låtarna, så på det hela taget uppfriskande! Bäst är Headlights här, men titta även på Under The Stars och Us And Ourselves.

The Drums till Sverige!

Den amerikanska gruppen som överdoserat på The Smiths gör en snabbvisit i Norden. Man spelar på Mejeriet i Lund och på Berns i Stockholm. Vad som verkar mest lockande är nog att se dem på Amager Bio (!) utanför CPH. Detta är ett ställe där en hel massa amerikanska indie-band spelat.
 Bl a The Pains Of Being Pure At Heart, som minnesgoda Klondikeläsare stiftat bekantskap med i den här låten som luktar Just Like Heaven av The Cure. Är det någon läsare som faktiskt varit på detta hak? Ska vi åka dit och bekanta oss med det? The Drums spelar där den 7 mars.  Deras bästa låt är deras första låt. Och de har Snygga T-shirts till försäljning.

Nytt från Serenades

Serenades fick lägga till ett We Are av copyrightskäl. Från albumet Criminal Heaven lyfts nu Come Home. Det känns som skivbolagsstrategiskt tänkande, för det osar Chris Rea och USA-marknad här. Slickt och ganska prydligt. Bra i bilen!

Årets BRITS och kompisar från förr

Som vanligt var årets BRIT-awards ganska slätstrukna. Det roliga var de musikaliska bidragen. Blur fick pris för Outstanding Contribution To Music och tackade med att spela fem låtar på raken: Girls & Boys, Song 2, Parklife, Tender (komplett med gospel och allt) och This Is A Low. Trevligt att se Coxon spela gitarr igen.



Rätt OK, men ska man tacka för ett pris av den digniteten ska man göra som Pet Shop Boys gjorde år 2009 när de fick pris. Med sydostasiatiska dansare i kostym och portfölj, Lady GaGa och Brandon Flowers som bakgrundsångare (där Lady G hör hemma).

Shoemakers Of The World- Unite And Take Over

Converse har ett kul (?) koncept där de låter tre artister göra en låt tillsammans, 3 artists - 1 song. Åtminstone två av resultaten är lite småputtriga.
Santogold och Julian Casablancas från The Strokes gör tillsammans med Pharrell en pyttipanna som med lite HP-sås och en klar sitter som kniven i bonden.  Lyssna på My Drive Thru:




Sedan kan ni botanisera vidare med Gorillaz, som tillsammans med Andre 3000 och James Murphy gör Do Ya Thing. Kolla här. I anslutning till detta har Jamie Hewlett designat några canvas-skor. Neat.

Joel Alme

Jag vet att det är en sorglig syn, but never the less impressing...

Ibland viker man in på ett stickspår. I det här fallet med GBG. Och dess inställning till livet i stort. I övriga världen kallad humor. Ta Joel Almes låt som IFK har gjort till landets i särklass bästa inmarschlåt. Vänligen notera kängan till Elfsborgs konstgräs. Jamen, det är stor humor, mina damer och herrar. Kolla här.

Stilla flyter floden fram

I Stoke-on-Trent (not derelict - just left behind a bit) har ett embryo till ett stadiumrockarband tagit form.
 All The Young har det väl förspänt med bombastiska låtar, vältrimmad PR-byrå, snygga kostymer, karismatisk ledare och något att fly ifrån. Här ett par smakprov. Kom ihåg var ni hörde det först.

Nytt i Hellström-land

I staden där man har en deprimerande syn på fotboll, där man finner Sveriges i särklass mest intressanta Kina-krog (Kin Long förtjänar en helt egen spalt någonstans), där dialekten gör att man inte kan ta invånarna på allvar, där Håkan Hellström öppnade portarna till ett klubbland, därifrån kommer nu alice b. Hon får snällt finna sig i att bli jämförd med ovan nämnda herre p g a ovan nämnda orsaker (dock inte Kin Long). Helt oförtjänt då hennes andliga rådgivare torde ha varit Billy Corgan och Robert Smith. Både Hellström-fans, Cure-fans och Pumpaskallar kan spendera lite tid med denna dam.

Who would've thought 20 years ago...

Den eviga frågan var det bättre förr? är relevant även i ett pop-perspektiv. Var musiken bättre förr? Någon sade att den musik som gör störst avtryck i dig är den musik du lyssnade på mellan säg 14 och 25. Av en mängd olika anledningar: man har tid att lyssna, den emotionella kartan är inte färdigritad, man associerar musiken till händelser som formar ens liv och så vidare.
Jag vill nog hävda att även om man tar ovanstående med i beräkningen så blir man fundersam när man ser på en lista över låtar och album som släpptes för 20 år sedan. Jag har svårt att tänka mig att detta år kommer upp i samma volym Bra Musik som året 1992. Jag menar, titta (och lyssna) på det här, nu kör vi: (av utrymmes-skäl har jag inte bäddat in länkar utan klicka på titeln så kommer ni vidare)
1992 - Vilket år!

• Hårt hypade Blur släppte sin (bästa) singel Popscene som uppföljare till debutalbumet. Singeln gick ganska spårlöst förbi, Blur vässade klorna, hyrde in Stephen Street igen och gjorde koncept-albumet Modern Life Is Rubbish.
• Ännu mer hypade Suede debuterar med singeln The Drowners. På klassiskt brittiskt manér är b-sidan (My Insatiable One, som Morrissey gjorde cover på) väl så bra som a-sidan. Ett elektriskt samarbete mellan Butler/Anderson som senare imploderade.
• Även Verve debuterar med All In The Mind. En ganska oslipad diamant, men det blev bättre...
• Ännu en debut: Adorable. Deras debut måste ju vara bland de fem bästa debutsinglar någonsin - Sunshine Smile. Sedan brann de ut och slocknade. Även denna singel har en grym b-sida: A To Fade In.
• Pavement gjorde sin debut Slanted And Enchanted. Kommentarer överflödiga.
• Manic Street Preachers gjorde sitt debutalbum Generation Terrorists. Låtlistan fick revideras inför USA-lanseringen, de var ju rätt, ska vi säga kritiska? 
• Luke Haines och hans Auteurs debuterade med Showgirl. Påminde om om Suede, fast sa man det till dem fick man på käften.
• Ride släppte en försmak till sitt nya album Going Blank Again. Försmaken klockar in på strax under nio minuter...inte många radiospelningar där, nä. 
• Lightning Seeds släppte sin Life Of Riley och visade att man fortfarande kan snickra ihop en poplåt i Liverpool.
• The Cure släpper Friday I'm In Love.
• Sist men inte minst: Pulp lämnar skuggorna och kommer ut i ljuset med Babies. 

Som sagt, ganska svårslaget, eller hur?